Barbona

"Att bli befriad från kärlek är att släppa en fruktansvärd börda."

Läste det ngnstans och jag väntar med förväntan på den dagen.

Jag vet att du älskar mig. Jag vet att du lider av att göra det, du vill
ha din frihet tillbaks, den friheten som betyder så mycket för dig.
Jag vet också att du gör allt för att hitta tillbaks till det oberoende liv du alltid levt
utan krav och måsten. Ingen att tänka på förutom dig själv.
Ibland, väldigt ofta, funderar jag på hur jag kan älska dig. Det finns
inget svar på det. När saknaden är som störst tänker jag liiite längre
och då inser jag det som alla runt omkring mig redan vet,
du är fullständigt galen. Kärleken försvinner dock inte detta till trots.
Men svartsjuka och längtan tär.
Ändå. Ändå står jag här och stampar och längtar så innihelvete efter
dina starka armar och bruna ögon fast det enda jag vill är att gå vidare.
Stänga av.
Att falla gör ont men att falla själv gör ondare. Ingen kan rädda dig från dig själv
men ibland är det skönt att ha någon som stöttar upp när allt annat rämnar.