Vem vet


Egentligen är jag avslutad där men ibland kommer det över mej, längtan. Den där längtan som suger i magen och det svämmar över i hjärtat och jag minns hur det kändes. Och ibland blir det för mycket när den där längtan sveper över mig och jag inser att jag med all säkerhet inte kommer känna så igen. Det finns naturligtvis en anledning till avslut men allt är oviktigt just då, just nu, när det kommer över mig.
Nostalgisk?
Sentimental?
Patetisk?
Alltihop?

Jag ventilerar mej här och får ur mej det där som inte sägs och det är hursomhelst skönt.
Att släppa ur sig all den samlade patetism som ligger och kokar under skinnet även att det bara är för egna ögon så är det förlösande.

I vilket fall är jag väldigt osäker på vad det är jag vill för tillfället.
Sex vs närhet. Det ena behöver naturligtvis inte utesluta det andra
men jag är antagligen inte mottaglig för det senare.
Jag panikvänder och springer när någon försöker komma nära.
Slutar svara i telefonen, har dåliga ursäkter osv.
Jag ger ju ingen en chans, jag drar åt mej öronen innan jag behöver ge ngt.
Och nej, jag är inte rädd för att bli sårad, jag är rädd att inte känna.

Jag är min största fiende.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback