Barbona

Duschtänker gårdag. Salsatoner efter stängning, fantastiska människor, fantastiskt man.
Har rensat terrassen från utspridda kläder, envisa bilder i huvudet av bruna ögon fästad i blåa hela vägen värmer mer än duschen. Ska möta vän hitrest hemifrån som uppenbarligen hade samma sysselsättning den här natten, strandbruncha. Telefonen ringer, jobb fast ledig. Reder ut besvärlig kund förklarar den som jobbar helt kompetent att lösa problemet.
Värmen är brutal, trosor och linne är alldeles förmycket. Daddar i telefonen, knackar på dörren.
"-Kom in". Å i tid, jag är inte färdig.
Lägger på, muttrar, vänder mig om och ser bruna nattögon.

"-Jag ville inte gå"
"-Varför gick du?"
"-Trodde inte du ville jag skulle stanna."

Två steg, handsmek längs haklinje.

Skogen rusar förbi , grus under däcken, cigarilldoft. Huvudet lutat mot fönstret, svag musik. Känner din blick som bränner, hand lårsmeker uppåt mot min värme under klänningen. Solen flämtar fram bakom träden, bländar med sina sista strålar.

Skymningen är tidlöst vacker.




Dåtid, dumtid, slöstid.