Barbona

Under morgonens tur slog det mig som en blixt. Med bara skog omkring mig slog det mig. Huvudet mellan knäna och svälja tårar. Min rastlöshet har hunnit ikapp mig. Kanske för jag släpat mig upp till noll och känner att det är en ny början. Fokus ligger inte bara på annat. Det har varit en jävligt lång höst, dom säger det är midsommar snart, och nu börjar det strila in lite verklighet i min koma.
Då kommer den, inte krypande som den brukar, utan med full kraft. Min rastlöshet.

Du frågade mig för några år sedan om min far var sådan, rastlös, varpå jag svarade ja och du nickade med ett leende och sa att det borde du förstått. Jag blev stött av den kommentaren då jag inte förstod innebörden men jag inser du hade rätt. Hela mitt liv har varit styrt av min rastlöshet. Jag vill alltid mer, större, annat. Nytt.  Jag trodde jag landat den här gången. Och jag älskar mitt hus, jag trodde jag älskade mitt liv här. Men ändå kryper det längs kroppen, en otålighet och längtan bort. Känner mig instängd och hämmad. De senaste två åren har varit fyllda av annat och jag har inte haft tid att känna efter men nu, nu när allt börjar om kryper det i mitt sinne.





You say that filling me
Is what´s filling you







Jag vill dricka vin, skratta, titta djupa ögon, umgås.