Landet Lagom
Vi skålar för en midsommar till & tar vara på chansen att umgås med vänner & familj. Midsommar är en bra högtid, ingen religion att ta hänsyn till. Dröm om din tillkommande, åtrå den ouppnålige, berusa dig med vemod och längtan. Midsommarafton ger löften om glädje, kärlek, längtan, intensitet och det är inte objektet för känslorna som är viktig. Hur ensam du än är, hur full du än blir - inatt är det drömmen som är målet, inte kärleken i sig.
Kom ihåg att skogsgläntor, ängar och campingplatser är magiska platser.
Kyss era grodor, det kan dölja sig prinsessor och prinsar i de mest märkliga skepnader.
Skål!
Sen hittade jag en skylt på mitt arbete idag.
Med solen i ögonen
jag tänker att det kanske blir bättre nu, det kanske är slutet på helveteshösten som följt mig så länge.
Eller kommer det mer? Kan det komma mer? Självklart. Hälsa hos nära och kära är naturligtvis det viktigaste.
Dom säger det är midsommar. Suget i magen från en svunnen tid gör sig påmind och fragment av dragspels/fiolmusik blandat med färskpotatis, sill, nubbar, kvinnor, män och barn i klänningar och västar, dans och blommor, mygg, bad och sena nätter blandas i ett virvarr i mitt huvud och jag inser att det kommer bli en tom midsommar. Kanske åker jag till huvudstaden till släkt och vänner, kanske jobbar jag, kanske stannar jag hemma.
Ibland känner jag ett sting av ensamhet fast jag är uppfylld av vänner. Så nära men så långt borta. Och mycket självvalt. Jag vet inte vad jag väntar på. Kraft kanske.
Nostalgisk men inte sentimental?
Eller kommer det mer? Kan det komma mer? Självklart. Hälsa hos nära och kära är naturligtvis det viktigaste.
Dom säger det är midsommar. Suget i magen från en svunnen tid gör sig påmind och fragment av dragspels/fiolmusik blandat med färskpotatis, sill, nubbar, kvinnor, män och barn i klänningar och västar, dans och blommor, mygg, bad och sena nätter blandas i ett virvarr i mitt huvud och jag inser att det kommer bli en tom midsommar. Kanske åker jag till huvudstaden till släkt och vänner, kanske jobbar jag, kanske stannar jag hemma.
Ibland känner jag ett sting av ensamhet fast jag är uppfylld av vänner. Så nära men så långt borta. Och mycket självvalt. Jag vet inte vad jag väntar på. Kraft kanske.
Nostalgisk men inte sentimental?
Tanken eggar
Så varmt!
Jag vill vindricka, plockäta, prata och skratta.
Då
Kluckvågor, båtgnissel. Inte en stjärna tränger igenom
sommarnattens molniga himmel. Stickad tröja, hår blåser i vinden.
Havet är kallt och stänker bakåtlutad kropp mot varmt bröst.
Skratt från hamn/bykrogen, kyssar i nacken.
Livet är så rätt.
sommarnattens molniga himmel. Stickad tröja, hår blåser i vinden.
Havet är kallt och stänker bakåtlutad kropp mot varmt bröst.
Skratt från hamn/bykrogen, kyssar i nacken.
Livet är så rätt.
Set my pride aside...
Karuseller gör mej numer illamående bara att titta på. När jag var ung fanns det inget bättre än att tokåka en heldag och garva åt min kusin som ofta slutade liggandes i Vikingen gråtandes efter mamma när hon till slut kapitulerat för åksjukan.
De senaste veckorna skulle med lätthet kunna jämföras med Balder. Vissa älskar det men jag har bekommit min kusin, jag blir bara illamående och matt. Ibland undrar jag precis hur långt man kan pressa sig själv? Folk går in i väggar hit och dit och jag undrar när det liksom tar stopp? Givetvis är det inget man väljer, missförstå mej rätt här, men jag kan inte det. Vad skulle hända med jobb, barn och ekonomi då?
Hur man än ignorerar faktum står faktum alltid kvar.
Jag vill inte längre känna, det finns ingen ork eller vilja. Heller ingen bitterhet eller deppighet. Kanske ett uns av besvikelse men inte mer. Det känns rätt skönt faktiskt. Nu handlar det bara om att överleva det vanliga livet och orka motivera mig till min faktiskt höga arbetsmoral och göra det jag är bra på. Jag är bara så trött. Så innihelvete trött.
...to justify the choices I make.
De senaste veckorna skulle med lätthet kunna jämföras med Balder. Vissa älskar det men jag har bekommit min kusin, jag blir bara illamående och matt. Ibland undrar jag precis hur långt man kan pressa sig själv? Folk går in i väggar hit och dit och jag undrar när det liksom tar stopp? Givetvis är det inget man väljer, missförstå mej rätt här, men jag kan inte det. Vad skulle hända med jobb, barn och ekonomi då?
Hur man än ignorerar faktum står faktum alltid kvar.
Jag vill inte längre känna, det finns ingen ork eller vilja. Heller ingen bitterhet eller deppighet. Kanske ett uns av besvikelse men inte mer. Det känns rätt skönt faktiskt. Nu handlar det bara om att överleva det vanliga livet och orka motivera mig till min faktiskt höga arbetsmoral och göra det jag är bra på. Jag är bara så trött. Så innihelvete trött.
...to justify the choices I make.
...
Min selektivt sylvassa hjärna tänker köpa nytt hus, djupare in i ingenting om det praktiskt är möjligt, uppmuntra syrenhäckarna bli ännu högre så inte ens älgarna ser in.
Det gnager en tanke på dig långt bak, den är envis men jag kan verkligen inte.
Ge mig nåt annat att tänka på.
Det gnager en tanke på dig långt bak, den är envis men jag kan verkligen inte.
Ge mig nåt annat att tänka på.
Like a fist in my stomach
Under morgonens tur slog det mig som en blixt. Med bara skog omkring mig slog det mig. Huvudet mellan knäna och svälja tårar. Min rastlöshet har hunnit ikapp mig. Kanske för jag släpat mig upp till noll och känner att det är en ny början. Fokus ligger inte bara på annat. Det har varit en jävligt lång höst, dom säger det är midsommar snart, och nu börjar det strila in lite verklighet i min koma.
Då kommer den, inte krypande som den brukar, utan med full kraft. Min rastlöshet.
Du frågade mig för några år sedan om min far var sådan, rastlös, varpå jag svarade ja och du nickade med ett leende och sa att det borde du förstått. Jag blev stött av den kommentaren då jag inte förstod innebörden men jag inser du hade rätt. Hela mitt liv har varit styrt av min rastlöshet. Jag vill alltid mer, större, annat. Nytt. Jag trodde jag landat den här gången. Och jag älskar mitt hus, jag trodde jag älskade mitt liv här. Men ändå kryper det längs kroppen, en otålighet och längtan bort. Känner mig instängd och hämmad. De senaste två åren har varit fyllda av annat och jag har inte haft tid att känna efter men nu, nu när allt börjar om kryper det i mitt sinne.
You say that filling me
Is what´s filling you
Jag vill dricka vin, skratta, titta djupa ögon, umgås.
Då kommer den, inte krypande som den brukar, utan med full kraft. Min rastlöshet.
Du frågade mig för några år sedan om min far var sådan, rastlös, varpå jag svarade ja och du nickade med ett leende och sa att det borde du förstått. Jag blev stött av den kommentaren då jag inte förstod innebörden men jag inser du hade rätt. Hela mitt liv har varit styrt av min rastlöshet. Jag vill alltid mer, större, annat. Nytt. Jag trodde jag landat den här gången. Och jag älskar mitt hus, jag trodde jag älskade mitt liv här. Men ändå kryper det längs kroppen, en otålighet och längtan bort. Känner mig instängd och hämmad. De senaste två åren har varit fyllda av annat och jag har inte haft tid att känna efter men nu, nu när allt börjar om kryper det i mitt sinne.
You say that filling me
Is what´s filling you
Jag vill dricka vin, skratta, titta djupa ögon, umgås.
Tur
över bergen resulterar i tappad sko och en släng av calima. Efter pålastning, avlastning, hovslagning ligger raklång fincaveranda med varma händer på axlar och nacke.
Kyssar i nacken är de bästa.
(Locura)
Kyssar i nacken är de bästa.
(Locura)
Jag tänker..
..det har gått precis så som jag tänkt mig. Men det betyder inte att det var det jag ville. Självuppfyllande.
Hur gammal måste man bli innnan tanken kommer före handling? Iallafall ibland?
Hur gammal måste man bli innnan tanken kommer före handling? Iallafall ibland?
Borta
Solen försvinner sakta ner i havet, den ljumma kvällsbrisen smeker längs huden och
får klänningen att fladdra. Lugnet och tystnaden har lagt sig och det enda som hindrar
vågorna att ta över med sitt brus är några mäns högljudda diskussion över hur
borden skall vara placerade inför kvällens händelse. Det känns rofyllt att höra dom,
det är högljutt men inte ovänligt även att de kallar varann hemska saker.
Känslan är lite större här. Allt känns mer, större. Glädje, tårar, ilska,
längtan, lättnad, saknad. Ett virrvarr som ändå alltid ger ett leende till avslut.
Acceptans.
Det kommer snart bli mörkt, den sista delen av solen rinner ner i horisonten och de vita
väggarna som tidigare dallrat i hettan svalnar och fåglarna tystnar. Ställer ifrån
mej vinglaset, reser mig och går fram till kajkanten och tittar på skådespelet. Jag
hör hur någon kommer och jag ler när jag vänder på huvudet. Han kommer hit varje
kväll. Vi pratar inte med varann, tittar bara på havet. Han är gammal och utstrålar
en sån fantastisk trygghet. Hans ögon är varma och med en glimt av något större. Vi
går därifrån och vid kajens slut går vi åt varsitt håll utan att ett ord utbytts.
Den dagliga (?) kvällsproceduren. Jag gillar det.
En av diskussionsmännen springer förbi i snabb takt, hälsar och nickar. Det luktar
grillat kött. Säkert lamm.
Jag har aldrig trott på det där med att fly. Man bör reda upp vad som behöver bli
utrett och sen gå vidare. Vissa gånger är det jobbigare än andra men man gör det
ändå. Den här gången har jag dock lärt mig att jag inte alltid lever som jag lär?
Jag ska inte påstå att jag är principfast då jag inte gillar principer. Det är
fånigt och hämmande. "Det är emot mina principer" kommer aldrig komma ur min mun, jag
har inga.
Jag har svårt att motivera mig till principer. Och nej, jag vänder inte kappan efter
vinden eller struntar i konsekvenser (nåväl, inte så ofta iaf) osv. Jag står för
mina åsikter, säger vad jag tycker och menar det, och handlingar. Förhoppningsvis kan
vi alla skilja på rätt och fel så varför sätta upp levnadsregler och inte kunna lita
(eller rucka) på sina val?
Jag möter doña María och de andra damerna nere på gården och när jag tillslut fått
dom att sluta smattra varann i munnen och tala lite långsammare visar det sig att
kvällens händelse är en fest för doña Marías sonson och hon kan inte se någon
ursäkt i världen som skulle ge mig en chans att smita undan. Hela situationen är dömd
från början. Här har man ett annat sätt att leva än hos oss, i synnerhet när det
gäller att hitta en bra ursäkt utan att förolämpa. Hos oss hade det räckt att säga
att jag faktiskt inte känner honom alls och det därför verkar lite märkligt att jag
ska fira hans hemkomst? Eller att jag haft tvättstugan (i Sverige är vi så jävla
kassa att ta oss för saker och JA jag dömer alla för det brottet!). Här är det
tvärtom, det är ju största anledningen av alla ATT komma! Våra vänner är hans vänner osv.
Efter många om och men (jag lovar att de inte ens märkt om jag gått då de är så
uppe i att intala varandra att jag inte kan tacka nej) får jag en tid och går raskt
därifrån innan jag blir helt livegen. Samtidigt är det det som är charmen i en sån
här liten by. Till skillnad från små ställen i Sverige där man kan vinna VM i
skitkastning bakom ryggen är det viktigast med familj, vänner och gemenskap här. Det
kan göra mej så förbannad. Den svenska avundsjukan och missunnsamheten. Allt är okej
så länge ingen annan har det bättre än jag. Att kunna möta en människa, le, prata
och sedan gå vidare till nästa för att spy ur sin galla om denne? Varför? Vilket
hyckleri! När jag var ung (...yngre...) var jag av kategorin ung & arg och rasade över
folk som inte stod upp för sina åsikter men där har jag med åldern insett att man
faktiskt inte kan kräva det. Alla kan inte (klarar inte av) att ta diskussionen eller
kanske inte vågar. Det accepterar jag fullt ut MEN då ska man heller inte snacka en
massa sen. Antingen säger man vad man och står för det man tycker eller så håller
man käften. Det finns ingen medelväg. Iaf inte på mitt sätt att tänka. Sen måste man ju
välja sina krig, men det betyder ju inte att man inte har en åsikt.
Jag hade rätt, det blev cordero y conejo a la parrilla. Det är en specialitet
härifrån och ihop med det traditionella Del Monte blir det alltid en lyckad
festmåltid. Barnen springer runt borden, folk diskuterar banaliteter och världsfred
högljutt och skrattar ofta.
Vad jag ville poängtera är att folk är så jävla trevliga här och bakfyllan är ett faktum.
får klänningen att fladdra. Lugnet och tystnaden har lagt sig och det enda som hindrar
vågorna att ta över med sitt brus är några mäns högljudda diskussion över hur
borden skall vara placerade inför kvällens händelse. Det känns rofyllt att höra dom,
det är högljutt men inte ovänligt även att de kallar varann hemska saker.
Känslan är lite större här. Allt känns mer, större. Glädje, tårar, ilska,
längtan, lättnad, saknad. Ett virrvarr som ändå alltid ger ett leende till avslut.
Acceptans.
Det kommer snart bli mörkt, den sista delen av solen rinner ner i horisonten och de vita
väggarna som tidigare dallrat i hettan svalnar och fåglarna tystnar. Ställer ifrån
mej vinglaset, reser mig och går fram till kajkanten och tittar på skådespelet. Jag
hör hur någon kommer och jag ler när jag vänder på huvudet. Han kommer hit varje
kväll. Vi pratar inte med varann, tittar bara på havet. Han är gammal och utstrålar
en sån fantastisk trygghet. Hans ögon är varma och med en glimt av något större. Vi
går därifrån och vid kajens slut går vi åt varsitt håll utan att ett ord utbytts.
Den dagliga (?) kvällsproceduren. Jag gillar det.
En av diskussionsmännen springer förbi i snabb takt, hälsar och nickar. Det luktar
grillat kött. Säkert lamm.
Jag har aldrig trott på det där med att fly. Man bör reda upp vad som behöver bli
utrett och sen gå vidare. Vissa gånger är det jobbigare än andra men man gör det
ändå. Den här gången har jag dock lärt mig att jag inte alltid lever som jag lär?
Jag ska inte påstå att jag är principfast då jag inte gillar principer. Det är
fånigt och hämmande. "Det är emot mina principer" kommer aldrig komma ur min mun, jag
har inga.
Jag har svårt att motivera mig till principer. Och nej, jag vänder inte kappan efter
vinden eller struntar i konsekvenser (nåväl, inte så ofta iaf) osv. Jag står för
mina åsikter, säger vad jag tycker och menar det, och handlingar. Förhoppningsvis kan
vi alla skilja på rätt och fel så varför sätta upp levnadsregler och inte kunna lita
(eller rucka) på sina val?
Jag möter doña María och de andra damerna nere på gården och när jag tillslut fått
dom att sluta smattra varann i munnen och tala lite långsammare visar det sig att
kvällens händelse är en fest för doña Marías sonson och hon kan inte se någon
ursäkt i världen som skulle ge mig en chans att smita undan. Hela situationen är dömd
från början. Här har man ett annat sätt att leva än hos oss, i synnerhet när det
gäller att hitta en bra ursäkt utan att förolämpa. Hos oss hade det räckt att säga
att jag faktiskt inte känner honom alls och det därför verkar lite märkligt att jag
ska fira hans hemkomst? Eller att jag haft tvättstugan (i Sverige är vi så jävla
kassa att ta oss för saker och JA jag dömer alla för det brottet!). Här är det
tvärtom, det är ju största anledningen av alla ATT komma! Våra vänner är hans vänner osv.
Efter många om och men (jag lovar att de inte ens märkt om jag gått då de är så
uppe i att intala varandra att jag inte kan tacka nej) får jag en tid och går raskt
därifrån innan jag blir helt livegen. Samtidigt är det det som är charmen i en sån
här liten by. Till skillnad från små ställen i Sverige där man kan vinna VM i
skitkastning bakom ryggen är det viktigast med familj, vänner och gemenskap här. Det
kan göra mej så förbannad. Den svenska avundsjukan och missunnsamheten. Allt är okej
så länge ingen annan har det bättre än jag. Att kunna möta en människa, le, prata
och sedan gå vidare till nästa för att spy ur sin galla om denne? Varför? Vilket
hyckleri! När jag var ung (...yngre...) var jag av kategorin ung & arg och rasade över
folk som inte stod upp för sina åsikter men där har jag med åldern insett att man
faktiskt inte kan kräva det. Alla kan inte (klarar inte av) att ta diskussionen eller
kanske inte vågar. Det accepterar jag fullt ut MEN då ska man heller inte snacka en
massa sen. Antingen säger man vad man och står för det man tycker eller så håller
man käften. Det finns ingen medelväg. Iaf inte på mitt sätt att tänka. Sen måste man ju
välja sina krig, men det betyder ju inte att man inte har en åsikt.
Jag hade rätt, det blev cordero y conejo a la parrilla. Det är en specialitet
härifrån och ihop med det traditionella Del Monte blir det alltid en lyckad
festmåltid. Barnen springer runt borden, folk diskuterar banaliteter och världsfred
högljutt och skrattar ofta.
Vad jag ville poängtera är att folk är så jävla trevliga här och bakfyllan är ett faktum.