Barbona

Jag står mitt på grusgången och ringer dig och väser
"jagärutelåstochduvetjagåkerhem" i ett enda sammansatt
ord och du kommer leende och skitig ut från verkstaden och ger mej
nyckeln med en kyss och jag svär över dina skitiga händer på
min jeansklädda bakdel.

Vi äter lunch i solskenet och du ska återgå till arbetet
men jag ber dig vänta eftersom du ändå måste låsa
efter mig och du ler och frågar om jag inte har ngn nyckel
eller om jag misskött mig och fått lämna tillbaks den varpå jag
säger med blicken fäst i taket att den diskussionen, lille vän, vill du inte ta.
Den jävla nyckeln fick du tillbaks med buller och bång och det var faan
inte jag som fuckadeupp den gången. 
Och du borrar in dig i min nacke och skrattar och säger jag är nyckellös
för jag misskött mig och smiter sen ut innan jag bestämt mig för om jag ska
nappa och bli förbannad (vilket du gillat) eller bara le och skaka på huvudet
över ditt försök att skämta bort ngt som vi båda låtsats om inte hänt.

Och jag sitter kvar i det soldränkta köket, mätt, nypåsatt och inser att det är bara jag
och nyckeln kvar hemma. Och jag tänker på förra april då du sjappade ur och inser i samma
tanke att det var inte förra året utan året innan. Förra året var det i januari.
Och jag skrattar högt, Snucket och Snullan, del 312, har bara börjat och just idag
känns solen ända in i hjärtat.

Och vi trillar in i en röra av ytterkläder och min
klänning hasas upp mot mina höfter och du för
ner mig över dig sittandes i den röda. Mina bröst 
är tryckta mot din hals och vi kommer alldeles för
snart. Det undertryckta som varat i blickar i flera
timmar i andras sällskap får utlopp och vi sitter
kvar, tätt tätt.

Jag viskar mot ditt öra och ber dig hjälpa mig dra av
mig mina stövlar.