You're not gonna be the one who saves me
Och jag beter mej som en galning, gråter i bilen
bakom mina solglasögon och ler när jag kliver ur
talar vardagligheter med din brors kvinna
smiter in och torkar bort det som runnit
ser du talar ute på gårdsplanen på väg in.
Vi ser varann i ögonen när du fyller mig
där vi sitter i den röda och jag faller
du frågar vad det är där vi ligger sked
och jag svarar inget men mina tårar rinner
i tysthet och jag kan bara inte sluta
och jag hatar du kan få mig känna såhär
och jag längtar trygghet och önskar
det fanns praktiska möjligheter som
lät mig fly långt bort väldigt länge.
We want peace between nations
yet we battle with our lovers
Jag hinner inte skriva något vettigt, men jag har läst och ser och förstår. Och jag tror att det blir aldrig likadant igen, men att man kan välja annat som inte är att nöja sig. Det måste vara så annars är jag vilse. Jag vill ha allt, magneten, längtan och ro och frid och fred och plats att fostra barnen till fria glada människor. Jag har bestämt att det finns. Det ska få vara så i mitt liv. Och i ditt. Annars får vi väl ta den där vagnen med hästarna och köra iväg med, som var på tapeten förra året:) Bäst finns.
Vet du, det här är bara en upprepning av mitt förra år och jag visste vad jag gav mig in i. Jag mådda så jävla dåligt då och resonerade att sämre kan det inte bli. Nu står jag här.
Men jag står.
Det enda jag inte gjorde var vår vagnstur och den kanske inte är så långt borta.
Jag är glad att du förstår, det är ensamt i de djupa dalarna.
Tack och kram
Åh, hjärtat, klart jag förstår och vet om ensamhet på alla tänkbaravis. Ensamhet i dalar och ensamhet i längtan. Jag finns och du vet vart. Systerliga kramar mot sorgligheten. Och det är bra att du står. Ge inte bort dig själv.
forts.
om du dessutom ska betala dyrt för det.
Tack lilla blessan, det värmer!
KRAM!