Barbona

Och vi terrängåker Dollan över stock och sten, lägger
kräftburar i ån, jag ser mannen göra eld och vi bara sitter
njuter i den allt tidigare skymningen och jag är varm och
glad och vi har kräftskiva med släkt kvällen efter och vi
tackar för oss sover länge, åker mässa, äter på en sylta
längs vägen, småvägskör hem, byter skor går ogenomtränglig
skog plockar de gula hattarna som växer i massor, hemkommer
samtidigt regnet börjar ösa ner, äter älgfilé varm blåbärspaj
jag somnar tidigt, vaknar man i nacken, åker till mitt hus som
snart är nedpackat letar upp arbetskläder för morgondagen
går omkring fryser läser bok och bara gråter.


Kan jag inte själv alls längre?

Jag vill inte börja jobba. Nånsin.
Jag vill vara hemma fortsätta baka
frukostbröd, hänga tvätt, åka till havet
ensamligga klippor, läsa ut ännu fler böcker,
bli tagen andan ur, skratta med barn, lyssna
på långa sommarnätter med andedräkt i nacken.

Också vill jag heller inte jobba mitt i flytt, planer,
kompromisser (jag är övertygad det går ha ett
vapenskåp under trappen (annan plats är slöseri),
några skimlar i trädgården, en syrenhäck på
två meter nästa vår om vi (okej, han) planterar nu,
en trädgårdsman som heter Juan med stor kuk att
titta på (när jag bakar bröd och klappar på skimlarna)
och def inte ngn rödhårig slank barnflicka som står och
strechar på farstukvisten när mannen ska till jobbet.) och
en massa vilja. Vem vill jobba då?

Jag har inte tid!