TK

Finns du kvar?

sentimental nostalgi

Och livet bara skyndar på, och inget blev som jag trodde fast det blev som jag ville.

Kär i känslan

 
När jag har det perfekt, då.
Då kryper det längs ryggraden.
I magen.
 
Oförmågan att ta tillvara.
 
För första gången kan jag på ngt sätt
förstå Kaj Pollaks ord Att välja lycka.
 
Jag väljer bort.
 
Allt är bra. Bättre än bra. För bra.
 
Och det kryper.
 
Vinet och olusten griper mig.
Som en gammal vän som kommer på besök
som jag längtat efter.
 
 
 
 

Mätt eller hungra efter mer

 
Den depressiva bekräftelsepundaren är antagligen enbart depressiv och dumihuvvet.
 
Jag fick allt. Allt. Allt jag ville. Mer än jag önskade.
Och min lyckliga vardag tär.
 
Jag undrar om jag måste må dåligt för acceptans av mitt varande?
Har det för bra. Måste söka problem. Jag vet hur jag mådde, gick tillbaks och läste åren här
tidigare.
 
Han ligger i min säng. I vår säng.
 
Är det mental misär eller totalgråvardag som är de enda alternativvinsterna i lotteriet Livet?
 
Jag vet jag är otacksam.
 
Jag nästan önskar han bodde 5000 mil bort igen så vi fick längta.
 
Idiot.
 
 
 

...



Längtar vakna med min man i nacken, ingen stress, inga måsten.

Livet liksom skyndar på för fort.


I vårsolen

flämtar med man
igen och igen
gräver in mig i hals
och det är bara bra

Senaste nytt från jaktskogen


Inte en älg i sikte på hela veckan.
När ska jag kunna ta ut hästdagar/skiddagar/chokladdagar
på dagis/skola? Älgdagar är ngt givet för alla jagande män
med barn men jag har svårt förstå det nu när jakten i de sydligare delarna av Sverige
inte längre är skyddsjakt.
Men ändå ligger jag på sängen läsandes en bok och gör allt för att
hålla igen skrattet när det rings runt av jaktgubbarna och de försöker
komma fram till vilken buske det ska sittas i och vilken tid de ska samlas
för att gå drev och vilken utgångspunkt.
Jag vill aldrig höra ett ord om att kvinnor är omständiga. Nånsin.

However.

Jag undrar om jag ska bli tvungen börja plocka roadkills längs vägen hem
för vi ska fylla vår frys för vintern och skickar ut honom panga en gris fredags kväll.
Grisarna tar ju över helt i skogen och borde det inte vara mer slugt kvällsjaga
dessa "älgveckan" istället för sitta vänta i en buske på ngt som aldrig kommer?

Sen är det lite gulligt över hela grisgrejen, mannen plockar äpplen
varje dag och köper popcorn (fodermajs) och åker ut och matar dem med.
Och jag är så glad ha en man med intresse utanför huset, mitt behov av
att få vara ensam fylls lätt med ord som "ska du inte jakta idag? Det är ju så
fint väder".



Ska du klappa grisarna ikväll älskling?

Skalpadda



Det verkar lättare skriva när jag mår dåligt.  Tiden räcker inte till
längre, på ett bra sätt. Hysteriskt tempo med det mesta men med
sköna höstkvällar med glittrande lyktor som lyser upp resten av
den intensiva tiden.
Jag klädköper, packar runt, umgås, bakar bröd, skogsgår
längs gräsbevuxna vägar omringade av träd som brinner.

Och jag hatar folk. Förstår inte alls hur jag kunnat livnära mig på
ett socialt arbete tidigare. Alla är idioter. Ja, jag med men jag behöver bara
umgås med mej själv och de få liksinnade dårarna i min närhet som
faktiskt tycker om mig och jag dem. Vi har desto starkare lojalitet.
Orkar inte upprätthålla alla "måsterelationer".

När jag inte kan boa upp oss då det aldrig verkar bli inflyttfärdigt
boar jag hos katterna med hö och gullar med de nya små.

Och det är bara en lång väntan.

Vahettere....


...hjälp vad tiden rullar!
Packat var det här, halvuppackat var det där,
riktig flytt om några månader och det är bara en
yra av kasande hit och dit och mitt i allt ett gigantiskt
behov av att boa och det gör jag. Först i smyg lite här och
där men sen med full styrka och telefonsamtal med ord
som "okej, vi kanske ska lägga på innan du går in" och jag
frågar om spunknivån han skrattar säger jag får göra vad jag vill
och jag tvingar honom till tippen med skit jag hittar och hänger
upp lykta efter lykta, hymlar inte ens med det längre och
åker med nybakat och kaffe till honom målandes vårat hus
i vackert väder och jag längtar längtar tills vi kommer in där.
Fridfullt och stilla och jag ser hur midsommarbordet ska
stå och vart kräftorna ska intas nästa höst.
Och jag somnar och vaknar med man i nacken
som kliver upp kokar kaffe tidiga morgnar.

Och allt är bara bra.


Ps. Det
här är bra! Ds

...


Och vi terrängåker Dollan över stock och sten, lägger
kräftburar i ån, jag ser mannen göra eld och vi bara sitter
njuter i den allt tidigare skymningen och jag är varm och
glad och vi har kräftskiva med släkt kvällen efter och vi
tackar för oss sover länge, åker mässa, äter på en sylta
längs vägen, småvägskör hem, byter skor går ogenomtränglig
skog plockar de gula hattarna som växer i massor, hemkommer
samtidigt regnet börjar ösa ner, äter älgfilé varm blåbärspaj
jag somnar tidigt, vaknar man i nacken, åker till mitt hus som
snart är nedpackat letar upp arbetskläder för morgondagen
går omkring fryser läser bok och bara gråter.


Kan jag inte själv alls längre?

Pension?



Jag vill inte börja jobba. Nånsin.
Jag vill vara hemma fortsätta baka
frukostbröd, hänga tvätt, åka till havet
ensamligga klippor, läsa ut ännu fler böcker,
bli tagen andan ur, skratta med barn, lyssna
på långa sommarnätter med andedräkt i nacken.

Också vill jag heller inte jobba mitt i flytt, planer,
kompromisser (jag är övertygad det går ha ett
vapenskåp under trappen (annan plats är slöseri),
några skimlar i trädgården, en syrenhäck på
två meter nästa vår om vi (okej, han) planterar nu,
en trädgårdsman som heter Juan med stor kuk att
titta på (när jag bakar bröd och klappar på skimlarna)
och def inte ngn rödhårig slank barnflicka som står och
strechar på farstukvisten när mannen ska till jobbet.) och
en massa vilja. Vem vill jobba då?

Jag har inte tid!

Att vilja

men inte kunna.
Att längta så kopiöst efter att få lägga sig
på kudden är grymt, i synnerhet när klockan
står på sega 14.00.

Sen kväll, jaktande man som väckte mig när
han kom hem i natt, barn till sjukhus tidig morgon
med kryckor som resultat och nu den övervägande viljan
att bara få sova.

Och då är det första dagen på semestern.
Tjoho. Typ.


Månen..


..är sådär augustistor bakom träden när jag åker hem från jobbet sent sent, två dagar kvar
sen jävlar är det semester allt regn till trots! Det snurrar fort nu.
Saker packas ner, lyfts bort, nya lådor bärs in, jobb skall skötas, saker lösas,
andas, planera, andas mer.
Det blir trippelboende tills huset är klart, jag vill NU. Det är praktiskt olämpligt
flytta om fem månader, då ligger fokus antagligen på ngt annat.

Och jag äter grillat vildsvin och blir Snuckad i nacken och hoppas jag
slutat frispela. Som du sa; så länge DU inte accepterar det är vi spelar det ingen roll
vad jag gör.
Spot on.





Och jag har fyra av dessa kvar.
Någon som vet någon som vill ha sällskap?
Det börjar bli bråttom.




Du kommer till mitt jobb med mina skor stryker mig över
kinden säger vad du funderat på och vi skrattar kysser
mig.  Och du ringer på lunchen säger du är Snullsjuk och vi pratar
 ler och jag är bara glad och varm.

Med solsken i blick


Och det finns så mycket att säga men inget blir sagt
jag tittar ut genom fönstret och ser de blommande träden
och filten och boken som ligger där i värmen som
hettar förmycket just i dag, vi slog visst värmerekord
läste jag och jag tvivlar inte, det står 27.6
dallrande skuggrader och hoppar utanför fönstret
och jag är brun som jag inte varit på år och
det suger av lust åka till Köpenhamn och bara vara
fast jag nöjer mig med gräsmattan och mannen som
bestämt sig för att inte låta mig gå (nåväl...) och vi helgväntar
för åka se vår framtid.

Nu är det bara resten kvar.



(Har fö satt skräck i mina arbetskamrater  med mjukstart sia
deras seriösa spel till fullständig perfektion, det handlar om fotboll
och deras tipslappar, och för att idag sätta ner spåfoten ordentligt
genom att svara rätt när vi stod för att hämta kaffe och U slänger
upp ett kort ur den slarvigt lagda kortleken och säger 'du får hundra spänn
om du säger vilket kort det är'  varpå jag svarar utan tvekan klöver knekt och han bleknar
och vänder på kortet. I morgon tror jag ska säga jag hör vad de tänker.)

Godnatt!

Mitt Gullbergskaj paradis


Och jag läser
Håkanrecensioner och längtar längtar längtar Göteborg
så det svider i hjärtat. Jag tänker på alla som bor vid drömmarnas kaj
och våra diskussioner över en cig eller två.
Och jag saknar gnisslet från spårvagnarna och alla möten.
Möten med vänner och det sociala livet och alla skratt.

Nu försöker jag fokusera på nytt. Nya bekantskaper
i nytt jobb och jag jag blir alltid kär i folk. Jag faller
lite för folks sätt. Och jag är så ny, jag är ny för första gången
sen jag var 14, jag gör inte längre det jag är bäst på
och det är en blandning av förnedring och lättnad
att inte kunna prestera. Och hjälpsamma armar
kommer nära och hjälper och jag tänker de ska få en ny
pinupkalender att hänga upp i fikarummet. Den är ju från
2005 den som hänger där, men används ändå....

Hosthost


Äter vildgrisfilé, dricker rött vin
somnar mitt i en tanke, vaknar, hostar,
nattgår över varma golv, somnar
med armar om, hårt jag knappt kan
få luft. Vaknar med viskning i öra hejdå
jag frågar om jag är ledig han säger
ja. Vaknar flera timmar senare,
morgonen är sedan länge förbi,
dricker kaffe, häller ut mjölk,
går förbi en tröja jag inte kan låta bli
pressa ansiktet i och jag vet inte men jag
gråter och gråter och snörvlar som
ett barn med skrapsår på knän
och han messar frågar om jag vaknat
och jag säger jag vill bara lägga mig
i sängen och vänta tills du kommer hem
och han skrattar säger men gör det då din toka
men han är  långt bort i jobb och ända
till torsdag kan jag inte ligga där och jag
väljer en bok lägger i väskan, slänger
sopor och kör hem.
Och jag är ett våp, som längtar
och blir längtad lika mycket och tänker
det är lördagkväll jag ligger i soffan
under täcke, läser med alla ljus tända
och lyssnar Amparanoia och hostar.
Vilken helg.

Men ack...

.... vad det är lätt att gäspa efter en natt utan sömn
fylld av en massa -het (när, kär, öm, kåt).
Och jag vaknar på en arm och med en hand på
ett bröst av en kyss i nacken och jag ler
snörvlandes av en dödlig förkylning och
går barfota iförd förstor skjorta ut i köket och
knäpper på radion och lutar mig mot den
varma mannen som står kokar kaffe
och drar handen över hans bröst och
tänker att den här doften av sovvarmt
Snuck är så lätt längta efter.




Och godegud.
Jag läser
det här sen två år tillbaks                      
och sen det här ett år tillbaks.
Och jag har absolut inget att
säga till mitt försvar mer än att jag
måste vara ovanligt oslug.

Och jo...

.. den här....
Är ju.


Kärlek


Me culpa todo



Ellerhur?
Knappast. Men mycket.
Någon vill mig, jag vill någon annan.
Livet är orättvist.
Inga nyheter.

Puss!

Nej fan...del 367

Och jag är tillbaks.
Vi kastar varann in och ur total sanslöshet
varvat med avgrundsdjupa dalar
och jag tänker att det kanske är meningen
det ska vara så här?

Jag ringer, trött på våra smskonversationer,
och säger vi kan inte tala, han säger nej
vi kan inte tala. Och jag säger jag ger upp,
jag måste ha något som är fast i mitt liv och
orkar inte försöka mer. Antingen finns du där
eller inte alls. Jag kan inte finnas här bara
när du behöver mig. Och jag säger jag saknar
hur vi saknade varann då du bodde i landet
långtdärborta och inget betydde något
mer än vi.
Han säger vi försöker. Åh Snull vi försöker.

Och vi försöker.

Och idag, tre dagar senare, försöker vi inget
vidare. Och det tär.

Och jag tänker det är mitt straff.
Allt går ju runt. Men jag hade kul.
Då.

Tidigare inlägg