Barbona

Det känns konstigt att vara "hemma" i Götet. Jag vet inte om det är människor jag kännerigen som ler
mot mig på de ställen jag brukade vara eller om det är människor som liknar någon där jag bor nu. Det är så kluvet att åka över Sverige och komma hem fast det inte är hemma. Jag blir sentimental och kan inte heller åka förbi vårt gamla hus, håller mej borta från den delen av stan helt. Det gör mig lessen att vara där.
Man frågar sig ju då varför jag flyttat, men jag vill inte bo i Göteborg längre men jag älskar staden, mina vänner och tiden som var. Jag blir så jävla glad att träffa mina nära nära vänner som ger mig en bamsekram och allt är som då, som vi sågs igår. 

Och när jag åker över är det precis som tiden snärjs ihop till en enda sörja och det känns som det var ett ögonblick sedan allt började.
Jag kan varenda sten längs vägen jag pendlade så länge, jag vet hur sanden kändes under fötterna när jag stannade bilen i den där kurvan den där heta sommarkvällen och stod barfota och pratade med dig flera hundra mil bort i en kass mobiltelefon jag inte ens kan minnas vad jag gjort av.

Jag åker vägen hem och inser att det som består är vi. Men jag vill alltid ha mer. Du har gett mig allt du kan, jag är säker på att du är så tillfredsställd just nu. Du har ditt liv och du har mig. Som du sa. Och allt skulle kunna vara fantastiskt men jag vill ha allt, tre års traggel och ambivalens har gjort mej så trött och jag vill ha trygghet igen, jag är trött på våra up&downs, på osäkerheten.

Its red or nothing