Barbona

Så lätt. Varje gång

Vaknar med huvud på arm, en runt
kroppen med hand på bröst.
Rör mig, kyss i nacken.
Solen skiner.

 "Jag längtar efter dej". Min tanke hans ord.

Pirr i magen, den där blandade känslan av illamående och lycka.
Det bubblar. Den där ständiga saknaden som bara kan tillfredställas av närvaro.

All osäkerhet och tvekan blandad med en så stark kärlek och passion
som hela tiden ställts på sin spets med massor av frågor och undran
tills vi kommer i samma rum och allt bara är..bra. Lugnt.
Så fort vi ses är allt bra, finns inga frågor, inget tvivel bara lugn.
Behovet av att fråga och få veta försvinner och allt är så självklart.

Hans sätt att ta på mej får mej känna något större.

är vädret fantastiskt. Solen skiner och det kvittrar överallt.
Det är få saker som slår en tidig ridtur i vårande skog.
Ibland är livet lite bättre än vanligt.
Kvalitetstid kallas det väl.

Egentligen är jag avslutad där men ibland kommer det över mej, längtan. Den där längtan som suger i magen och det svämmar över i hjärtat och jag minns hur det kändes. Och ibland blir det för mycket när den där längtan sveper över mig och jag inser att jag med all säkerhet inte kommer känna så igen. Det finns naturligtvis en anledning till avslut men allt är oviktigt just då, just nu, när det kommer över mig.
Nostalgisk?
Sentimental?
Patetisk?
Alltihop?

Jag ventilerar mej här och får ur mej det där som inte sägs och det är hursomhelst skönt.
Att släppa ur sig all den samlade patetism som ligger och kokar under skinnet även att det bara är för egna ögon så är det förlösande.

I vilket fall är jag väldigt osäker på vad det är jag vill för tillfället.
Sex vs närhet. Det ena behöver naturligtvis inte utesluta det andra
men jag är antagligen inte mottaglig för det senare.
Jag panikvänder och springer när någon försöker komma nära.
Slutar svara i telefonen, har dåliga ursäkter osv.
Jag ger ju ingen en chans, jag drar åt mej öronen innan jag behöver ge ngt.
Och nej, jag är inte rädd för att bli sårad, jag är rädd att inte känna.

Jag är min största fiende.

"Att bli befriad från kärlek är att släppa en fruktansvärd börda."

Läste det ngnstans och jag väntar med förväntan på den dagen.

Jag vet att du älskar mig. Jag vet att du lider av att göra det, du vill
ha din frihet tillbaks, den friheten som betyder så mycket för dig.
Jag vet också att du gör allt för att hitta tillbaks till det oberoende liv du alltid levt
utan krav och måsten. Ingen att tänka på förutom dig själv.
Ibland, väldigt ofta, funderar jag på hur jag kan älska dig. Det finns
inget svar på det. När saknaden är som störst tänker jag liiite längre
och då inser jag det som alla runt omkring mig redan vet,
du är fullständigt galen. Kärleken försvinner dock inte detta till trots.
Men svartsjuka och längtan tär.
Ändå. Ändå står jag här och stampar och längtar så innihelvete efter
dina starka armar och bruna ögon fast det enda jag vill är att gå vidare.
Stänga av.
Att falla gör ont men att falla själv gör ondare. Ingen kan rädda dig från dig själv
men ibland är det skönt att ha någon som stöttar upp när allt annat rämnar.

Alldeles jävla tom.
Åkte igenom din håla i helgen
på väg till anna stad. Nervositet
för att se din bil, köra förbi varann,
ersattes av besvikelse när inte.

På hemväg dagen efter såg din brors bil
där jag tänkte köpa cigaretter. Körde förbi.
Vågade inte stanna och se i ögonen.

Jag kan aldrig ta dej tillbaks men vill
inget annat än du ringer och säger
du saknar mej.

Det går fan aldrig över
och hjärtat är bara fullt av gråt.

Inatt var jag hos dig.
Såg tecken efter andra där.
Har inte haft drömmar om dig förren
nu. Hade hellre varit utan. Vaknade
för tidigt med en obehaglig känsla i magen.

Varför kan jag inte tycka illa om?

vet att alla gränser är passerade, inget mer att hämta.
Inte mer att ge. Du har gett allt.
Allt.
Du gav mer än du fick och ändå vill du ge mer.
Men ingen vill ta emot, ingen du vill ge.

Vad hände när allt raderades ut, allt det som kallas
normalt? Hur gick det så långt? Har man en gång
passerat gränsen är det svårt att stoppa upp och se
idiotin. Du vet att det är fel att du är förloraren och du
skiter i vilket för inget spelar någon roll längre.
Det gör ont.

Tro, ork och lust är lätt att tappa
Lätt när stora drömmar trängs med saknaden
och vinden blåser hårt emot din kappa
Men i sinom tid så vänder allt tillbaks igen

Håll ut! Håll ut!

Förr eller senare spricker en bubbla
Håll ut några dagar till



Lars Winnerbäck