Barbona

Längtar vakna med min man i nacken, ingen stress, inga måsten.

Livet liksom skyndar på för fort.

flämtar med man
igen och igen
gräver in mig i hals
och det är bara bra

Inte en älg i sikte på hela veckan.
När ska jag kunna ta ut hästdagar/skiddagar/chokladdagar
på dagis/skola? Älgdagar är ngt givet för alla jagande män
med barn men jag har svårt förstå det nu när jakten i de sydligare delarna av Sverige
inte längre är skyddsjakt.
Men ändå ligger jag på sängen läsandes en bok och gör allt för att
hålla igen skrattet när det rings runt av jaktgubbarna och de försöker
komma fram till vilken buske det ska sittas i och vilken tid de ska samlas
för att gå drev och vilken utgångspunkt.
Jag vill aldrig höra ett ord om att kvinnor är omständiga. Nånsin.

However.

Jag undrar om jag ska bli tvungen börja plocka roadkills längs vägen hem
för vi ska fylla vår frys för vintern och skickar ut honom panga en gris fredags kväll.
Grisarna tar ju över helt i skogen och borde det inte vara mer slugt kvällsjaga
dessa "älgveckan" istället för sitta vänta i en buske på ngt som aldrig kommer?

Sen är det lite gulligt över hela grisgrejen, mannen plockar äpplen
varje dag och köper popcorn (fodermajs) och åker ut och matar dem med.
Och jag är så glad ha en man med intresse utanför huset, mitt behov av
att få vara ensam fylls lätt med ord som "ska du inte jakta idag? Det är ju så
fint väder".



Ska du klappa grisarna ikväll älskling?

Det verkar lättare skriva när jag mår dåligt.  Tiden räcker inte till
längre, på ett bra sätt. Hysteriskt tempo med det mesta men med
sköna höstkvällar med glittrande lyktor som lyser upp resten av
den intensiva tiden.
Jag klädköper, packar runt, umgås, bakar bröd, skogsgår
längs gräsbevuxna vägar omringade av träd som brinner.

Och jag hatar folk. Förstår inte alls hur jag kunnat livnära mig på
ett socialt arbete tidigare. Alla är idioter. Ja, jag med men jag behöver bara
umgås med mej själv och de få liksinnade dårarna i min närhet som
faktiskt tycker om mig och jag dem. Vi har desto starkare lojalitet.
Orkar inte upprätthålla alla "måsterelationer".

När jag inte kan boa upp oss då det aldrig verkar bli inflyttfärdigt
boar jag hos katterna med hö och gullar med de nya små.

Och det är bara en lång väntan.

Och vi terrängåker Dollan över stock och sten, lägger
kräftburar i ån, jag ser mannen göra eld och vi bara sitter
njuter i den allt tidigare skymningen och jag är varm och
glad och vi har kräftskiva med släkt kvällen efter och vi
tackar för oss sover länge, åker mässa, äter på en sylta
längs vägen, småvägskör hem, byter skor går ogenomtränglig
skog plockar de gula hattarna som växer i massor, hemkommer
samtidigt regnet börjar ösa ner, äter älgfilé varm blåbärspaj
jag somnar tidigt, vaknar man i nacken, åker till mitt hus som
snart är nedpackat letar upp arbetskläder för morgondagen
går omkring fryser läser bok och bara gråter.


Kan jag inte själv alls längre?

Jag vill inte börja jobba. Nånsin.
Jag vill vara hemma fortsätta baka
frukostbröd, hänga tvätt, åka till havet
ensamligga klippor, läsa ut ännu fler böcker,
bli tagen andan ur, skratta med barn, lyssna
på långa sommarnätter med andedräkt i nacken.

Också vill jag heller inte jobba mitt i flytt, planer,
kompromisser (jag är övertygad det går ha ett
vapenskåp under trappen (annan plats är slöseri),
några skimlar i trädgården, en syrenhäck på
två meter nästa vår om vi (okej, han) planterar nu,
en trädgårdsman som heter Juan med stor kuk att
titta på (när jag bakar bröd och klappar på skimlarna)
och def inte ngn rödhårig slank barnflicka som står och
strechar på farstukvisten när mannen ska till jobbet.) och
en massa vilja. Vem vill jobba då?

Jag har inte tid!

men inte kunna.
Att längta så kopiöst efter att få lägga sig
på kudden är grymt, i synnerhet när klockan
står på sega 14.00.

Sen kväll, jaktande man som väckte mig när
han kom hem i natt, barn till sjukhus tidig morgon
med kryckor som resultat och nu den övervägande viljan
att bara få sova.

Och då är det första dagen på semestern.
Tjoho. Typ.

Och det finns så mycket att säga men inget blir sagt
jag tittar ut genom fönstret och ser de blommande träden
och filten och boken som ligger där i värmen som
hettar förmycket just i dag, vi slog visst värmerekord
läste jag och jag tvivlar inte, det står 27.6
dallrande skuggrader och hoppar utanför fönstret
och jag är brun som jag inte varit på år och
det suger av lust åka till Köpenhamn och bara vara
fast jag nöjer mig med gräsmattan och mannen som
bestämt sig för att inte låta mig gå (nåväl...) och vi helgväntar
för åka se vår framtid.

Nu är det bara resten kvar.



(Har fö satt skräck i mina arbetskamrater  med mjukstart sia
deras seriösa spel till fullständig perfektion, det handlar om fotboll
och deras tipslappar, och för att idag sätta ner spåfoten ordentligt
genom att svara rätt när vi stod för att hämta kaffe och U slänger
upp ett kort ur den slarvigt lagda kortleken och säger 'du får hundra spänn
om du säger vilket kort det är'  varpå jag svarar utan tvekan klöver knekt och han bleknar
och vänder på kortet. I morgon tror jag ska säga jag hör vad de tänker.)

Godnatt!

Äter vildgrisfilé, dricker rött vin
somnar mitt i en tanke, vaknar, hostar,
nattgår över varma golv, somnar
med armar om, hårt jag knappt kan
få luft. Vaknar med viskning i öra hejdå
jag frågar om jag är ledig han säger
ja. Vaknar flera timmar senare,
morgonen är sedan länge förbi,
dricker kaffe, häller ut mjölk,
går förbi en tröja jag inte kan låta bli
pressa ansiktet i och jag vet inte men jag
gråter och gråter och snörvlar som
ett barn med skrapsår på knän
och han messar frågar om jag vaknat
och jag säger jag vill bara lägga mig
i sängen och vänta tills du kommer hem
och han skrattar säger men gör det då din toka
men han är  långt bort i jobb och ända
till torsdag kan jag inte ligga där och jag
väljer en bok lägger i väskan, slänger
sopor och kör hem.
Och jag är ett våp, som längtar
och blir längtad lika mycket och tänker
det är lördagkväll jag ligger i soffan
under täcke, läser med alla ljus tända
och lyssnar Amparanoia och hostar.
Vilken helg.

Ellerhur?
Knappast. Men mycket.
Någon vill mig, jag vill någon annan.
Livet är orättvist.
Inga nyheter.

Puss!

Och jag är tillbaks.
Vi kastar varann in och ur total sanslöshet
varvat med avgrundsdjupa dalar
och jag tänker att det kanske är meningen
det ska vara så här?

Jag ringer, trött på våra smskonversationer,
och säger vi kan inte tala, han säger nej
vi kan inte tala. Och jag säger jag ger upp,
jag måste ha något som är fast i mitt liv och
orkar inte försöka mer. Antingen finns du där
eller inte alls. Jag kan inte finnas här bara
när du behöver mig. Och jag säger jag saknar
hur vi saknade varann då du bodde i landet
långtdärborta och inget betydde något
mer än vi.
Han säger vi försöker. Åh Snull vi försöker.

Och vi försöker.

Och idag, tre dagar senare, försöker vi inget
vidare. Och det tär.

Och jag tänker det är mitt straff.
Allt går ju runt. Men jag hade kul.
Då.