Barbona

Och jag väntar på, vänder och letar efter, problemen.
Vi lever ihop på ett opraktiskt sätt vilket innebär
hem till sitt, byta duscha kläda hästa, åka vidare till kärlek
och vår gemenskap. Jag inser jag inte vill leva särbo
resten av mitt liv. Det känns som steget härifrån bli katastrof
eller fantastiskt. Med våra turer är jag alltså tillbaks och letar
efter katastrof. Jag gråter utan anledning när jag inte
kan somna på kvällen, när det inte syns och jag vet
det är så galet. Jag vill inte bo i mitt hus längre,
det är bara en avlastning för tvätt. Kallt och stort
och onödigt står det där som ett monument för vår
korkade relation.

Men tittar jag uppåt ser jag solen och ler när jag
tänker på vår påsk och jag ömmar när jag sitter
av sviterna från konstant tillfredsställelse och du
säger du är för gammal för så här mycket. Och jag
bultar bara vid tanken på lördagsnattens sista
resa.