Barbona

Depressiv bekräftelsepundare

Naturligtvis finns det det. Men inte för oss. Och som förra vändan är det ännu värre att vara medveten om att varje dag är närmare slutet. Jag vet inte vad det är för fel men det är bara inte meningen att det ska vara enkelt i vår relation fast det är just det vi båda eftersträvar i våra liv. En god vän brukar säga att han inte kan förstå varför vi måste leva vår relation som en sydamerikansk gammal film. Hjärta, smärta och oro.
Och inte jag heller, det enda jag vet är att det är så innihelvete fånigt och JOBBIGT och urk... Ja det tär och JAG längtar oxå nån som vill, helt och rakt och inte med vissa förbehåll (som ändå raderas ut när vi spelar ut varann och han längtar mig och jag längtar honom). Jag är så trött på osäkerheten och längtar vardag (trodde aldrig skulle ske igen). Och jag hör/läser själv om min patetism (?) och blir så arg att jag blivit ett mähä som ruckar på alla mina grundregler och min självkänsla för vad?

Det är åldern, man vill ha det bra. Att drama kostar mer än det smakar och att man börjar intressera sig för att hålla sämsta nivån högt, mer än att studsa av lycka på topparna. Med all rätt, tonåring, med tonårings energi, är man ju bara i tonåren.

Jag tror att det är farligare att bli ett mähä än att genomlida längtans abstinens, i längden. För då har tubbat bort sig själv så många gånger att man inte finns, och den som inte finns får ingen respekt. Och någonstans är väl att bli respekterad grunden för rak kommunikation och kärlek.

Jag tror du vet. Gör det som måste göras ta din plats, behåll dina grundregler och behåll din självkänsla. Är han värd all din längtan låter han dig få växa.

syster snusförnuftig och beskäftig, men får du inte plats att växa och vila, då är det dyrt.

Jag vet, gumman. Jag vet.
Det är kanske det som gör mig så liten, vetskapen om att jag borde avslutat den här evighetshistorien för flera år sedan.
Vi har ju gjort det men svag som jag är och när längtan är som störst så betyder inget annat något. Jag härdade förra våren och det var fruktansvärt. Jag träffade fantastiska M och jag kunde verkligen känna ngt för ngn igen och jag trodde verkligen jag var på väg men faller tillbaks.
Nä jag är inte korkad (nåväl...) jag vet vad som måste göras men jag gillar inte att härda. Och den där magneten i magen vet du...den blir större för varje dag utan.
Ibland tänker jag att jag är glad jag fått uppleva den här känslan av total kärlek och inbillar mig att jag kanske kan leva utan resten av livet och "nöja mig" (det där har jag skrivit om tidigare) för jag har haft det. I nästa tanke så kan jag inte förstå hur det skulle gå till att veta att det aldrig blir så igen.
Jadajadajada.
Ja det är dyrt.