Barbona

Solen försvinner sakta ner i havet, den ljumma kvällsbrisen smeker längs huden och
får klänningen att fladdra. Lugnet och tystnaden har lagt sig och det enda som hindrar
vågorna att ta över med sitt brus är några mäns högljudda diskussion över hur
borden skall vara placerade inför kvällens händelse. Det känns rofyllt att höra dom,
det är högljutt men inte ovänligt även att de kallar varann hemska saker.

Känslan är lite större här. Allt känns mer, större. Glädje, tårar, ilska,
längtan, lättnad, saknad. Ett virrvarr som ändå alltid ger ett leende till avslut.
Acceptans.

Det kommer snart bli mörkt, den sista delen av solen rinner ner i horisonten och de vita
väggarna som tidigare dallrat i hettan svalnar och fåglarna tystnar. Ställer ifrån
mej vinglaset, reser mig och går fram till kajkanten och tittar på skådespelet. Jag
hör hur någon kommer och jag ler när jag vänder på huvudet. Han kommer hit varje
kväll. Vi pratar inte med varann, tittar bara på havet. Han är gammal och utstrålar
en sån fantastisk trygghet. Hans ögon är varma och med en glimt av något större. Vi
går därifrån och vid kajens slut går vi åt varsitt håll utan att ett ord utbytts.
Den dagliga (?) kvällsproceduren. Jag gillar det.

En av diskussionsmännen springer förbi i snabb takt, hälsar och nickar. Det luktar
grillat kött. Säkert lamm.

Jag har aldrig trott på det där med att fly. Man bör reda upp vad som behöver bli
utrett och sen gå vidare. Vissa gånger är det jobbigare än andra men man gör det
ändå. Den här gången har jag dock lärt mig att jag inte alltid lever som jag lär?
Jag ska inte påstå att jag är principfast då jag inte gillar principer. Det är
fånigt och hämmande. "Det är emot mina principer" kommer aldrig komma ur min mun, jag
har inga.
Jag har svårt att motivera mig till principer. Och nej, jag vänder inte kappan efter
vinden eller struntar i konsekvenser (nåväl, inte så ofta iaf) osv. Jag står för
mina åsikter, säger vad jag tycker och menar det, och handlingar. Förhoppningsvis kan
vi alla skilja på rätt och fel så varför sätta upp levnadsregler och inte kunna lita
(eller rucka) på sina val?

Jag möter doña María och de andra damerna nere på gården och när jag tillslut fått
dom att sluta smattra varann i munnen och tala lite långsammare visar det sig att
kvällens händelse är en fest för doña Marías sonson och hon kan inte se någon
ursäkt i världen som skulle ge mig en chans att smita undan. Hela situationen är dömd
från början. Här har man ett annat sätt att leva än hos oss, i synnerhet när det
gäller att hitta en bra ursäkt utan att förolämpa. Hos oss hade det räckt att säga
att jag faktiskt inte känner honom alls och det därför verkar lite märkligt att jag
ska fira hans hemkomst? Eller att jag haft tvättstugan (i Sverige är vi så jävla
kassa att ta oss för saker och JA jag dömer alla för det brottet!). Här är det
tvärtom, det är ju största anledningen av alla ATT komma! Våra vänner är hans vänner osv.

Efter många om och men (jag lovar att de inte ens märkt om jag gått då de är så
uppe i att intala varandra att jag inte kan tacka nej) får jag en tid och går raskt
därifrån innan jag blir helt livegen. Samtidigt är det det som är charmen i en sån
här liten by. Till skillnad från små ställen i Sverige där man kan vinna VM i
skitkastning bakom ryggen är det viktigast med familj, vänner och gemenskap här. Det
kan göra mej så förbannad. Den svenska avundsjukan och missunnsamheten. Allt är okej
så länge ingen annan har det bättre än jag. Att kunna möta en människa, le, prata
och sedan gå vidare till nästa för att spy ur sin galla om denne? Varför? Vilket
hyckleri! När jag var ung (...yngre...) var jag av kategorin ung & arg och rasade över
folk som inte stod upp för sina åsikter men där har jag med åldern insett att man
faktiskt inte kan kräva det. Alla kan inte (klarar inte av) att ta diskussionen eller
kanske inte vågar. Det accepterar jag fullt ut MEN då ska man heller inte snacka en
massa sen. Antingen säger man vad man och står för det man tycker eller så håller
man käften. Det finns ingen medelväg. Iaf inte på mitt sätt att tänka. Sen måste man ju
välja sina krig, men det betyder ju inte att man inte har en åsikt.

Jag hade rätt, det blev cordero y conejo a la parrilla. Det är en specialitet
härifrån och ihop med det traditionella Del Monte blir det alltid en lyckad
festmåltid. Barnen springer runt borden, folk diskuterar banaliteter och världsfred
högljutt och skrattar ofta.

Vad jag ville poängtera är att folk är så jävla trevliga här och bakfyllan är ett faktum.