Set my pride aside...
De senaste veckorna skulle med lätthet kunna jämföras med Balder. Vissa älskar det men jag har bekommit min kusin, jag blir bara illamående och matt. Ibland undrar jag precis hur långt man kan pressa sig själv? Folk går in i väggar hit och dit och jag undrar när det liksom tar stopp? Givetvis är det inget man väljer, missförstå mej rätt här, men jag kan inte det. Vad skulle hända med jobb, barn och ekonomi då?
Hur man än ignorerar faktum står faktum alltid kvar.
Jag vill inte längre känna, det finns ingen ork eller vilja. Heller ingen bitterhet eller deppighet. Kanske ett uns av besvikelse men inte mer. Det känns rätt skönt faktiskt. Nu handlar det bara om att överleva det vanliga livet och orka motivera mig till min faktiskt höga arbetsmoral och göra det jag är bra på. Jag är bara så trött. Så innihelvete trött.
...to justify the choices I make.
Min överlevnads teknik i dassa lägen är smala av, välj bara barn och jobb. Om möjligt se till att få hjälp av goda människor som barnen gillar med underhållning. Andas. Låt resten vara tills kraft och lust återvänder. Det gör den om man tillåter den :)
Det tror jag säkert den gör men det finns ingen längtan kvar.
Jo jag inser vart fokus ska/måste ligga men min ork sinar och jag vill bara köpa en enkelbiljett och stänga av allt.
Om jag hade fått välja. Men det fick jag inte! =)
Så jag åker hem och jagar myggen i kvällssolen istället för att sitta här och gnälla!
Ha en skön kväll!
Barbelibona faktiskt är det ju ändå så att du väljer att inte köpa en enkel biljett. Du väljer ju att stanna kvar. Du hade kunnat dragit iväg, men det kanske hade varit att betala ett högt pris? Jag har ju faktiskt ingen aning om vad du befinner dig i egentligen.
Och om längtan. Klart inte den gamla längtan finns kvar. Hur skulle du då få plats med en ny längtan?
Vet du, gällande enkelbiljetten är det inget val. Det finns vissa skyldigheter som man inte kan tumma på som mamma...
Men de finns de som skiter i skyldigheterna som mamma. Inte så att jag uppmanar till det. Men det går att göra, även om det inte är ett bra val. Det är bra att du väljer dina skyldigheter som mamma före enkelbiljetten, som jag ser det.
Alltså, tanken har icke föresvävat mig att göra ngt annat. Det är instinkten som får mej att känna så bara.
Jag kan fö inte se något som skulle ursäkta en sån handling. But thats me.
Jag kan inte heller förstå vad som skulle rättfärdiga att mödrar och fäder att överger sina barn, men faktum är att det händer.
Det är mycket som händer som man aldrig kommer förstå. Och folk som blundar och låtsas att saker inte finns om dom inte syns gör mej innerligt förbannad. Men nu kom jag in på annat.