Tur
Kyssar i nacken är de bästa.
(Locura)
När jag hade läst dina rader om skor och fincor, åkte jag till betet för att ta hem min häst, eftersom hovslagerskan skulle komma senare. Då har hästen klivit ur höger fram. Det går inte att rida hem honom barföra för han är plattfotad och där med superömfotad. Jag åkte hem, hämtade en sko och grejor, slog på skon, red hem och önskade at vi hade en finca i byn, eller åtminstone en årlig fiesta.
Fincan kan ju ersättas av vilken mindre gård som helst och vad gäller resten går det ju alltid att ordna hemma också...det är bara sällskapet som krävs! Då och då slås man av insikten att man faktiskt inte behöver åka så långt för att finna känslan man söker. Men ofta behöver man åka långt för att komma fram till det..=)
Men just det där med att ordna sällskap kan vara svårt att ordna. Jag har varit helt inne i familjära angelägenheter och tittade upp och ut för första gången på länge och insåg att jag slarvat bort de jag som jag höll av som sällskap, nästan alla är någon annanstan och jag vet inte riktigt hur jag ska förändra min belägenhet. Bara att jag måste.
Fast med fincor och sånt kommer det en stolthet, som jag minns det umgängesvänlighet och gästfrihet, som jag måste stå för själv i denna by. Jag är uppvuxen i ett hem med mycket gäster och fester, har haft mycket av båda dera själv och behöver det nu igen. Ska bara hitta startgroparna.
Jag vet. Jag vet! Man vill men vet inte vart man ska hitta det. Mina få (men väldigt goda) är utspridda över världen och de andra är inte lika nära. Kluddigt det blev, men det behövs lite känsla på något sätt. Allt blir svårare med åren. Faktiskt. Kanske mest för man vet vad man behöver.
Och jo lilla Bless, du är välkommen till barbonafincan precis när du vill!