...
Jag försöker föra över sånt på mina barn, respekt men inte rädsla (vilket ibland ställer ohyggliga krav på självdisciplin när katten dragit in fladdermöss).
När stormen kom och slet med sig halva småland bodde jag fortfarande på andra sidan landet men med hjärtat i ett stort hus i den mörkaste skogen. Jag satt hemma en blåsig kväll och tittade ut över en fantastisk stad och längtade. Han kom inte åt en telefon på fyra dagar sen kom ett mess med en önskan. Inte el, inte telefon. " Jag vill ha dej här".
Jag tycker om oväder. Det ger lite mer känsla och intensitet till alltet.
Ljuvligt ar det att vara längtad. Jag är också förtjust i när det blir förtätat i livet, kanske inte lika mycket nu, men ändå litet. Nu försöker jag komma på mer hur vardagen ska spraka i längden. Inte lika lätt, som att få gåshud när luften är elektrisk.
Exakt! Precis! Det är min önskan. Kanske är det det som skiljer från det förflutna, dvs orsaken till att det inte längre fungerar. Det går inte att leva hela livet i ständig längtan/förälskelse/passion/illamående. Att det enda som har betydelse upptar all ork och tid. Jag eftersträvar något mindre slitsamt. Men ack vad jag saknar känslan av att vara längtad på det sättet. =)
Jag tror att det finns något där i den lågfrekventa sprak-vardagen som också har med lek att göra. För när jag var barn var inte lek alltid detsamma som himlastormande, men jag tror att en nivå av lek med hälsosam kreativitet, lust och omsorg är det enda sättet för mig att leva en relation. Att det ska vara plats för improvisation, sponatanitet inom de regler man kommer på för leken. Och precis som när man lekte som barn kan man gemensamt ändra reglerna i leken. Men jag tror att den ömsesidiga delaktigheten och gemensamma reglerna kan vara svårare att fixa till en man tror. Mycket bygger på det för givet tagna och därför ska man fortsätta i samma spår, för att dt är självklart. Nu halkade jag in på ett annat spår och det får jag ta en annan gång.
Det går att ha det bra hela tiden.