Den känslan

som infinner sig när man vaknar en tidig morgon
i ett land långt söderut, det är lite ruggit men man vet
att solen snart kommer med sina långa varma strålar
och ger värme som dallrar över torgen och havet.
Kaffe på en lite nattkall altan i en knarrig stol utanför fincan
och den påtagliga tystnaden innan människorna vaknat och
dragit igång dagen och innan sorlet ligger över gatorna. Innan turisterna
klämt ner sig i solheta stolar och glömmer vända sig.
Kyssen i nacken och blicken när du satt dig i stolen
mitt emot, smekningen längs benet jag lagt upp på ditt.
Konversationen med mannen i tobaksbutiken, tanternas
leenden och insinuanta kommentarer som gör att
man bara måste stanna och prata. Klänningen som fladdrar
runt låren av den ljumma brisen på vägen till marknaden.
Siestan som ångade, blickarna när du var tvungen att gå tillbaks till jobbet,
dina varma händer och starka armar.

Den känslan.
Den kom över mig i morse och min mage vred sig av längtan.
Inte efter dig. Efter upplevelsen, närheten, övertygelsen.

Nu är du närmare fysiskt men längre bort från mej än nånsin.



Kommentarer
Postat av: bless

För tusan, det var alldeles för länge sedan jag var söder ut och upplevde siesta och fiesta. JAg tror jag måste ta mig samman och bli lite mer den jag var. Det är dags för lite magi!

2006-05-13 @ 20:02:15
Postat av: barbona

Jag vet. Jag vet. Jag vet. Vart tog JAG vägen?! Hur kan man låta någon göra en så totalt... orkeslös. När jag läser vad jag skriver vill jag bara örfila upp mejsjälv, det är ju så fantastiskt tragiskt/patetiskt så man kan knappt tro det är sant.

2006-05-15 @ 08:57:37

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback