Barbona

Det våras i Sverige. Det är vackert och borde inge lite hopp åt oss alla.
Tröttheten är överväldigande och jag önskar att jag hade möjligheten att hoppa över
just den här våren. Jag orkar inte. De tre senaste åren har varit kast mellan hopp och förtvivlan.
Gråt, kärlek och längtan om vart annat och nu bara en stor trötthet och en tappad ork. Åkte en väg idag jag känner utan och innan, har gått igenom alla årstider där de senaste åren. Våren är så vacker nu. Folk ler lite mer, tar möten med lite mer öppenhet. Skogen låter högt och varmt.

Jag ser fram emot att se framåt. Jag kan känna mej glad vid tanken. Det finns där, jag hittar snart mej själv därframme. Samtidigt som jag är så brutalt trött på att vara svag, trött och helt orkeslös. Det är inte jag! Jag har tappat den där självgående, problemlösande, aldrig sinande, arbetsnarkomanen, enerverande, starka, arga!, skrattande (lite för högt), ärliga kvinnan med all ork i världen.
Jag vill bara lägga mej ner och sova, gärna resten av året. Vad hände med henne?

Jag inser att det här året kommer gå till historien (min) som jordens sämsta. Hittills. Frågan är bara när jag ska hitta orken att vända? Tanken skrämmer mej.  Det känns som det kommer dröja.

Livet längtar.