Barbona

..jag vet inte.

Det liksom rullar på.
Solen skiner från en aldrig så blå himmel
och jag springer i ny skog och letar nya stigar,
jag vaknar till sms som är så vridna och jag
blir inte ens upprörd jag vet att det blir dal och topp och sen
som vanligt. Och jag hoppar över översvämmade bäckar och känner hur
livet rinner i kroppen och det är bara sol. Jag får desperata sms och jag
duschar och dammar av cykeln och cyklar längs havet till stan med musik
i öronen och jag ler hela vägen och blir uppringd och längtad efter
när jag står med medarbetare och kunder runt jag blir generad av
hans ord och jag säger det inte är lämpligt nu. Jag håller
föredrag och efter läser sms fyllda längtan saknad och jag vet inte
men det känns knappt och jag cyklar i mörkret milen hem med en
ficklampa i korgen och ett leende på läpparna och skrattar högt åt
radiorösten i öronen och mig själv som bryr mig så lite
om vad folk som ser mig tror och jag skrattar åt, nej jag skrattar MED livet, livet
som är precis som för två år sen men jag gråter inte i skogen,
jag skrattar.