Barbona

Man ska inte slå sig till vinst i handboll.
Ocharmigt.
Nu blir det inte mer sport här fören
till OS. Om vi lyckas ta den matchen.

Nu går jag och lägger mig.

I , låt oss säga juli, står jag iförd bikini
och solglasögon med en sval öl inom räckhåll
och langar in ved. Och eftersom solen gassar
bättrar jag samtidigt på min snygga bränna.
Kanske är A här så vi kan ta välbehövliga
pauser i solstolarna och diskutera nåt oviktigt.
Eller gå ner och ta ett dopp i havet.

I januari gör jag det inte.
Vare sig i bikini eller jeans.
Vedkörning är Guds straff och jag bara undrar
när jag har betalt av mitt....

Livet. Hallå?

Den adrenalinkicken jag upplever just
nu ihop med mina darriga knän är
imponerande.  Och den beror inte på
Marcus Ahlms söta fläskläpp. Inte heller
på Stefan Lövgrens vackra inhopp i studion.

Inte bara.

Jag kanske inte klarar titta på handboll längre.

Nu måste jag dricka vatten.

Lugnet före stormen.

Nu kommer det igen.
När Per kom blev vi utblåsta
från vår väg, ibland är
det bra med en man med
motorsåg i bilen.
När vi med ficklampor
skulle ta in hästarna stod de
darrande i det som
var resterna av en hage. Två
stora träd låg omkullvräkta över tråd och
jag förundras än att ingen fick dom över sig.

Hela natten våndades vi och eldade
och eldade i vedspis och öppenspis.
Dagen efter var det så stilla. Två dagar
senare kom strömmen tillbaks.

Gudrun tog oss i Gbg med storm (kul...)
och jag satt på min balkong och blåste bort
med hjärtat i ett hus i skogen i mörkaste småland.

Några dagar efteråt efter fullständig tystnad
kom ett sms med orden "Jag vill ha dej här".
Det tog nästan ett år av tid i skogen för att
få ordning på de fallna pinnarna.
Släktingar i ännu mörkare småland var utan ström
i sex (!) veckor och fick stor del av sin skog förstörd.

Och nu är det oroväckande tyst.
Skogen andas in och förbereder sig på
det värsta.

Sist jag tittade på landslagshandboll
var jag uppenbarligen ung.
Nu är spelarna yngre än jag.
Jag är uppenbarligen gammal.
Stefan Lövgren. Kom tillbaks!
Men min handbollsuppväxt
sitter i kroppen, jag älskar det.

Jag hoppas verkligen vi får
möta Danmark.
Ds.

Öland visade sig från sin vackra
sida idag, fast från fastlandet.
Luktade hav och log mot solen .
Kvalitetstid i varma hästars sällskap
och träningsvärk i lår.
Arbete med fantastiska
kamrater.

Men jag slösar med tiden som
den vore förevigt.

Svag, karaktärslös och kåt.
Inget är förändrat sen förra veckan alltså.


(Nej fan, jag är inte svag. Inte idag.
Men jag kan ju inte låta er slippa all
hjärta och smärta bara sådär)

men han är vacker
och jag är vaken hela nätterna
och vi pratar och skriver,
skriver långa romaner till varann 
men vi är så lika och
hans rastlöshet är som min
och hur skulle det
ens gå tänka tanken?

Men tagen med storm
var länge sen.

...jag åker framochtillbaka vinterväglag,
sol i ögonen, blåst i sidan, mörka kvällar,
tidiga morgnar och i hällande regn.

Och av alla dessa tillfällen, allt detta kasande fram
ochtillbaks, måste det bli en morgon i ett aldrig
sinande kallt regn som rinner längs mina nakna ben
ner över stövlarna och träffar marken i pölar som
känns djupa som östersjön.

Jävlakukpunka.
Och jag kan, men tanken på att behöva knö
ner mig i knäställning på kall blöt asfalt i min
för tighta klänning, med blöt jacka, 
med förlite koffein i kroppen och ett avslut i huvudet
gör mej klenast i världen och insikten av att
min telefon inte är med gör mej gråtfärdig som ett våp
och när jag känner för lägga mig ner brevid bilen och
bara dö svänger ngn in och stannar och jag kämpar med fattningen
innan jag vänder mig om och ser blå ögon ser mig i skenet
av hjälplös fast inte på det sättet jag känner mig.
Jag har tappat orken, han tror jag är okunnig.

Jag kunde inte brytt mig mindre.