Barbona

Och jag är tillbaks.
Vi kastar varann in och ur total sanslöshet
varvat med avgrundsdjupa dalar
och jag tänker att det kanske är meningen
det ska vara så här?

Jag ringer, trött på våra smskonversationer,
och säger vi kan inte tala, han säger nej
vi kan inte tala. Och jag säger jag ger upp,
jag måste ha något som är fast i mitt liv och
orkar inte försöka mer. Antingen finns du där
eller inte alls. Jag kan inte finnas här bara
när du behöver mig. Och jag säger jag saknar
hur vi saknade varann då du bodde i landet
långtdärborta och inget betydde något
mer än vi.
Han säger vi försöker. Åh Snull vi försöker.

Och vi försöker.

Och idag, tre dagar senare, försöker vi inget
vidare. Och det tär.

Och jag tänker det är mitt straff.
Allt går ju runt. Men jag hade kul.
Då.