Barbona

Det verkar lättare skriva när jag mår dåligt.  Tiden räcker inte till
längre, på ett bra sätt. Hysteriskt tempo med det mesta men med
sköna höstkvällar med glittrande lyktor som lyser upp resten av
den intensiva tiden.
Jag klädköper, packar runt, umgås, bakar bröd, skogsgår
längs gräsbevuxna vägar omringade av träd som brinner.

Och jag hatar folk. Förstår inte alls hur jag kunnat livnära mig på
ett socialt arbete tidigare. Alla är idioter. Ja, jag med men jag behöver bara
umgås med mej själv och de få liksinnade dårarna i min närhet som
faktiskt tycker om mig och jag dem. Vi har desto starkare lojalitet.
Orkar inte upprätthålla alla "måsterelationer".

När jag inte kan boa upp oss då det aldrig verkar bli inflyttfärdigt
boar jag hos katterna med hö och gullar med de nya små.

Och det är bara en lång väntan.