Döm av min förvåning...
annan var tydligen ett uppköp.
Här kan man ha både fast telefon
och uppkoppling. Och om någon
månad kan man även använda
mobilen i mer än ställningar
som innebär man har värk efteråt.
Dom ska bygga en mast här bortåt nånstans.
Jag är nöjd.
Om jag bara kunde få lite varmvatten
också......
Antony Hegarty.
Gode tid.
Ni har väl inte missat
Anthony & the Johnsons?
Ta ett glas vin, tänd några
ljus och njut.
Kanske kommer en förändring
Så trött.
Få saker lovar jag.
Jag lovar detta.
Jag flyttar aldrig mer ensam.
Inte längre än till en lägenhet där jag
kan ringa någon när saker inte fungerar.
Köpenhamn suger efter mig i min mage,
lättjan. Känslan av att inte behöva ta ansvar för
någon mer än mig själv.
Talade med en vän idag, hon sa Köpenhamn aldrig dragit
efter såna som henne. Skåningar som vuxit upp i Spanien.
Ni är få, var min enda kommentar.
Telefonen är avstängd, jag orkar inte vara trevlig.
"I hate people" som min vän Brad hade sagt.
Han hatade folk som mest när vi spelade biljard
sena kvällar i Gbg. Åh som jag saknar det.
Grumpy Brad.
Inte en s Brad är grumpy längre.
Efter uppbrott med flickvän dejtar
han ngn vid namnet Sun.
Sun. Ja. When the sun goes down och
allt detta tar han med ett skratt.
Och jag är så glad för hans skull.
Och jag saknar boendet i en stor stad
så innihelvete. Ibland tänker jag att jag
verkligen är sådär korkad som flyttat ut
i ingentinget. Men nej.
Jag älskar skogen och får det jag vill ha av min storstad när jag
behöver.
Jag vill bara stänga av alla måsten och hatar
mitt sätt att bita ihop och göra det jag är bra på men att, tillskillnad
från tidigare, fullständigt avskyr det.
Men jag har inget val.
Jag undrar var mannen jag trodde
jag förtjänade försvann.
Träffade jag honom aldrig?
Det blir en ny höst att härda och jag tänker
att det är fanimej orättvist men sekunden efter
inser jag jag aldrig hade vettet att fatta när livet
var enkelt. När jag var lycklig men alltid
ville ha mer. Jag hatar mer.
Jag tar lycklig.
Hallå! Kan man välja om?!
Jag tänker på en kaj på Öland för flera år sedan
och känslan som fyllde mig och höll mig då.
Jag upplevde det jag inte visste fanns, det jag fortfarande inte vet
om jag ville veta fanns. Kanske hade det varit bättre utan?
Bit ihop.
Jag träffade honom. Och vi förtjänar varann lika.
Men det går inte ändå.
Jag tänker vår sommar i Köpenham.
Jag tänker vår förra sommar i Köpenhamn.
Jag tänker, nästa sommar kanke jag ska uppleva Köpenhamn själv.
Vet du vad livet är så säg det nu.
Det blev höst...
...utan sommar.
En vän körde ihjäl sig i torsdags.
Och jag är bedrövad. Kan inte säga
mer än så. Jag tänker när vi var lerochlånghalm
och på det bekymmersfria livet då, jag tror vi
var lyckliga utan att veta om det.
Då.
Jag hoppas han fått frid.
Snucket har flytt till Spanien efter ett frispel
från min sida och den sista delen av Snucket
och Snullan är på sluttampen, det är dags för
en ny höstserie att ta fart men jag vet inte
hur det ska gå till.
Det enda jag gör är att tillbringa nätterna med
målning i mitt nya hus, jobbar och försöker
finna tiden att hinna leva. Att orka leva.
Det går rådjur på min baksida, i skogskanten,
och äter. Ett av dom är alldeles vitt, albino, och så vackert.
Jag gillar titta på dom innan solen försvinner.
Har stängt av telefonen och kryper inåt och
inser jag står på exakt samma punkt jag började
på för tre år sen.
Jag vill bara falla bakåt och bli fångad.
En kram.
nell'amore
