Barbona

Du står bakom mig och pressar din kropp mot min
och vattnet från kranen stänker på mig. Dina händer på
mina bröst smeker långsamt och du kysser mig i nacken
och ger mig rysningar över hela kroppen. Jag känner du ler
och vänder mig om tittar bruna glitterögon som får mig känna.
Drar av mig mina kläder och fyller mig med dig.

Vi äter nykokta kräftor och skrattar. Jag sitter i förstor tröja
som luktar Snuck och mår bara så jävla bra och på morgonen
vaknar jag liggandes sked av att du viskar "jag tycker så
mycket om dig Snull" och jag vet att det finns ett slut men jag
låter mig leva nu, jag orkar inte slåss mot mina väderkvarnar,
jag vill bara få njuta ett tag.

Och jag är så nära att avboka men vän får mig att göra det med en kass motivation men vi tänker så lika och jag utesitter när du kommer och jag hjärtbankar pratar. Vi gör det vi är så bra på och du säger du saknat mig och jag tänker på det senaste halvårets helvete och kan inte minnas exakt vad som faktiskt hände när det var som värst, jag vet bara att det hände och det var överjävligt och inser att normal funtad människa aldrig nedlåtit sig/utsatt sig för det här igen men tillfredsställelsen och lugnet som fyller hela min kropp är värt varje del av avsaknad självbevarelsedrift, stolthet finns inte i vår del av världen. Vår del som bara vi har. Det där lugnet som lägger sig som bomull i oss när vi ses och det stillar den eviga saknaden och tärande längtan vi båda ständigt bär på.

Och du håller mig så hårt när du sover och det känns som vi sågs igår. Vad är det som får oss att inte kunna stå över? Inget som slår det här? Och ändå kan vi inte leva med varann? Vi drar ur all must ur varann med precis samma saker som får oss att inte kunna låta bli. Och jag tänker på fantastiska M jag hade turen att träffa som är så rätt men jag kan inte och det gör mej så lessen att jag föredrar det här framför honom. Ur det här kommer inget, inte i längden. Jag vet ju redan hur det slutar, jag har ju varit där förut. Och det kanske är den vetskapen som gör det hela så jävligt, melojävladramatisk sörja är vad det här är, jag vet redan slutet men väljer det ändå. Jag orkar inte ens inbilla mig att det skulle bli annorlunda, att lura oss mer vore fånigt. Du är mitt helvete och jag undrar om det är Du som är mitt straff för mina synder eller om det är tiden utan Dig?
Men det här lugnet som belägrat mig är så tröstfullt just nu och jag behöver det, min kropp orkar inte slåss mot mitt medvetande mer, inte just nu och jag bara njuter av stunden och skiter i det senare.

Jag kan inte sova om nätterna, jag antar jag vant mig av att ha ngn brevid mig, men jag älskar att du håller mig hela natten och kysser mig i nacken när jag rör mig.