Barbona

Det är så mörkt ute. Himlen är så mörk att man förväntar sig se stjärnor när man tittar ut. Dock är det åska och regn som syns när blixtrarna kommer. Jag bor på ett sånt ställe där man bör dra ur alla elsaker man äger och har om man vill ha dom hela efter ett oväder. Tre telefoner inom loppet av en månad var förra sommarens rekord. Men jag gillar det. Jag gillar det mycket. Det har jag gjort ända sen jag var barn.
Jag försöker föra över sånt på mina barn, respekt men inte rädsla (vilket ibland ställer ohyggliga krav på självdisciplin när katten dragit in fladdermöss).

När stormen kom och slet med sig halva småland bodde jag fortfarande på andra sidan landet men med hjärtat i ett stort hus i den mörkaste skogen. Jag satt hemma en blåsig kväll och tittade ut över en fantastisk stad och längtade. Han kom inte åt en telefon på fyra dagar sen kom ett mess med en önskan. Inte el, inte telefon. " Jag vill ha dej här".

Jag tycker om oväder. Det ger lite mer känsla och intensitet till alltet.

Det våras i Sverige. Det är vackert och borde inge lite hopp åt oss alla.
Tröttheten är överväldigande och jag önskar att jag hade möjligheten att hoppa över
just den här våren. Jag orkar inte. De tre senaste åren har varit kast mellan hopp och förtvivlan.
Gråt, kärlek och längtan om vart annat och nu bara en stor trötthet och en tappad ork. Åkte en väg idag jag känner utan och innan, har gått igenom alla årstider där de senaste åren. Våren är så vacker nu. Folk ler lite mer, tar möten med lite mer öppenhet. Skogen låter högt och varmt.

Jag ser fram emot att se framåt. Jag kan känna mej glad vid tanken. Det finns där, jag hittar snart mej själv därframme. Samtidigt som jag är så brutalt trött på att vara svag, trött och helt orkeslös. Det är inte jag! Jag har tappat den där självgående, problemlösande, aldrig sinande, arbetsnarkomanen, enerverande, starka, arga!, skrattande (lite för högt), ärliga kvinnan med all ork i världen.
Jag vill bara lägga mej ner och sova, gärna resten av året. Vad hände med henne?

Jag inser att det här året kommer gå till historien (min) som jordens sämsta. Hittills. Frågan är bara när jag ska hitta orken att vända? Tanken skrämmer mej.  Det känns som det kommer dröja.

Livet längtar.

Jag örfilade upp mej själv under morgonturen.
Gyttjan är över ögonen nu, jag har sänkt mig till
en sån tragisk patetism att jag inte mer känner igen mig.
Allvarligt.
Min rädsla för att inte känna raserar de försök till kontakt
som faktiskt, faktiskt!, tas med mig. Jag är så kall och oåtkomlig
så det är fånigt.  Jag saknar nåt jag lämnat och inte under några
omständigheter kommer kliva in i igen. Så vad i helvete väntar jag på?

Get a grip gumman, livet bara går och går.

som infinner sig när man vaknar en tidig morgon
i ett land långt söderut, det är lite ruggit men man vet
att solen snart kommer med sina långa varma strålar
och ger värme som dallrar över torgen och havet.
Kaffe på en lite nattkall altan i en knarrig stol utanför fincan
och den påtagliga tystnaden innan människorna vaknat och
dragit igång dagen och innan sorlet ligger över gatorna. Innan turisterna
klämt ner sig i solheta stolar och glömmer vända sig.
Kyssen i nacken och blicken när du satt dig i stolen
mitt emot, smekningen längs benet jag lagt upp på ditt.
Konversationen med mannen i tobaksbutiken, tanternas
leenden och insinuanta kommentarer som gör att
man bara måste stanna och prata. Klänningen som fladdrar
runt låren av den ljumma brisen på vägen till marknaden.
Siestan som ångade, blickarna när du var tvungen att gå tillbaks till jobbet,
dina varma händer och starka armar.

Den känslan.
Den kom över mig i morse och min mage vred sig av längtan.
Inte efter dig. Efter upplevelsen, närheten, övertygelsen.

Nu är du närmare fysiskt men längre bort från mej än nånsin.

Jo, jag var nära att sätta mej vid havet och
gråta livet ur mig, jag hade kunnat bli vanvettigt
sentimental och nostalgisk.
Men jag satte mej i bilen och åkte hem. 

Det är mitt ställe, inte ditt och jag
vägrar låta dej ta det ifrån mej. De senaste åren
tillbringade jag där med dej. För dej.

Det räcker, jag orkar inte bli sådär svag.

I don't want your love
I want satisfaction.

Jag har bestämt mig.

är det värmen. Kanske är det dofterna, kanske är det ljudet från
motorsågar som ekar långt innefrån skogen, kanske är det den ljumma vinden,
kanske är det solglasögonen som ger mej känslan.

Jag längtar varma starka armar och kyssar i nacken.

och hör hur regnet slår mot rutorna. Ligger på sängen
utan täcke, värmen är kvav och brutal. Genom nätfönstret hör
vi basen från bandet som spelar på dansbanan nån kilometer
bort. Dom har otur med vädret, det är så sällan det händer något i din
lilla by. Jag gillar deras engagemang och viljan att få ett litet samhälle att
leva vidare. Vi skrattar åt händelser som utspelat sig under dagen, möten med människor
som man minns länge. Mörkret har lagt sig men sommaren hörs utanför.
Du blir allvarlig, drar mig nära. Du ser mig i ögonen hela vägen.

Nyinköpta fåtöljer.
Helt klart inte dom jag tänkte mej, def
inte dom vi åkte 15 mil för att köpa.
Det ser absolut inte så som jag planerat
hemma. Men ack. Ack vad dom är funktionella.

Vi log åt dom pga utseendet när vi gick förbi, inte precis
vad jag tänkte köpa med mej hem.
Vi log än mer åt varann när vi satte oss i varsinn mittemot,
visste precis vilka saker som de här var utformade för
det kan inte ha funnits ngn annan tanke.
Blickar som gav löften.
Tanken på att gå över till dig och provsitta med dig
där och då återhölls enbart av den gigantiska folkskara
som gick runt oss.

Dom är inte de vackraste jag sett men oemotståndliga
och helt sanslöst användbara.

Går även att använda som läsfåtölj, i nödfall.