Barbona

Morgonen från helvetet: När jag inser katten leker med en riktig mus. I hallen.

Dagens mest korkade: Köra på sig själv med dammsugaren och blöda
som en jävla pmskossa från hälen.

Helgens mest briljanta: Spela svår fast det var jag som bootymessade.
Ohyggligt roligt. Och jag säger halvfem på morgonen att men shit, jag måste ju
snart smita, det gör jag ju alltid. Han svarar att han bara ska somna först sen
kan du hoppa jämfota nerför trappen och slipper smyga.
Eller så kan jag ju köra dig hem. Men du gör ju som du vill.








* Det börjar bli svårt gå hem med samma man tre gånger och fortfarande
försöka inbilla mig det är en engångshändelse.

* Jag fick skjuts och vinkade till hans grannar i det fiiiina området innan vi åkte.
Det gäller att lämna med stil.

..jag vet inte.

Det liksom rullar på.
Solen skiner från en aldrig så blå himmel
och jag springer i ny skog och letar nya stigar,
jag vaknar till sms som är så vridna och jag
blir inte ens upprörd jag vet att det blir dal och topp och sen
som vanligt. Och jag hoppar över översvämmade bäckar och känner hur
livet rinner i kroppen och det är bara sol. Jag får desperata sms och jag
duschar och dammar av cykeln och cyklar längs havet till stan med musik
i öronen och jag ler hela vägen och blir uppringd och längtad efter
när jag står med medarbetare och kunder runt jag blir generad av
hans ord och jag säger det inte är lämpligt nu. Jag håller
föredrag och efter läser sms fyllda längtan saknad och jag vet inte
men det känns knappt och jag cyklar i mörkret milen hem med en
ficklampa i korgen och ett leende på läpparna och skrattar högt åt
radiorösten i öronen och mig själv som bryr mig så lite
om vad folk som ser mig tror och jag skrattar åt, nej jag skrattar MED livet, livet
som är precis som för två år sen men jag gråter inte i skogen,
jag skrattar.

i magen som kom över mig var förvånande
och jag tänker på alla de som jag tycker om
men inte längre har ngn kontakt med.
Inte för jag inte vill utan för det bara inte
går att upprätthålla någon vidare relation
i all stress och press.
Jag längtar efter M som numer bor på Folkungagatan
men bor iaf kvar i samma stadsdel som då. Då när vi
var små och umgicks för våra föräldrar gjorde det.
Vackra M som alla flickor hatade mig för. De trodde vi
var ett par. Han var som en bror. Han hämtade mig i slussen
sena eftermiddagar när jag inte ville gå själv, han lät mig
följa med när gängen skulle göra upp men såg alltid till
att jag var utom räckhåll. Vackra M som är så trött på
alla vackra flickor han faller för som i senare skede
visar sig inte ha ngn hjärna och han avslutar och börjar om.
Vackra M som bär upp en uniform på ett sätt som får
alla att vända sig om.

Vackra M. Åh vad jag vill
äta våfflor på fjällgatan i vårsolen och titta på båtarna
och få höra om ditt liv.

..fatta hur man som vuxen kvinna kan sätta upp
håret i två hästsvansar. Det äcklar mig på ngt sätt.
Det ser ut som de vill vara 12 år och jag får avsmak.
Fan är man över tretton funkar det inte. Alls.

Usch fy fan.

Man ska inte slå sig till vinst i handboll.
Ocharmigt.
Nu blir det inte mer sport här fören
till OS. Om vi lyckas ta den matchen.

Nu går jag och lägger mig.

I , låt oss säga juli, står jag iförd bikini
och solglasögon med en sval öl inom räckhåll
och langar in ved. Och eftersom solen gassar
bättrar jag samtidigt på min snygga bränna.
Kanske är A här så vi kan ta välbehövliga
pauser i solstolarna och diskutera nåt oviktigt.
Eller gå ner och ta ett dopp i havet.

I januari gör jag det inte.
Vare sig i bikini eller jeans.
Vedkörning är Guds straff och jag bara undrar
när jag har betalt av mitt....

Livet. Hallå?

Den adrenalinkicken jag upplever just
nu ihop med mina darriga knän är
imponerande.  Och den beror inte på
Marcus Ahlms söta fläskläpp. Inte heller
på Stefan Lövgrens vackra inhopp i studion.

Inte bara.

Jag kanske inte klarar titta på handboll längre.

Nu måste jag dricka vatten.

Lugnet före stormen.

Nu kommer det igen.
När Per kom blev vi utblåsta
från vår väg, ibland är
det bra med en man med
motorsåg i bilen.
När vi med ficklampor
skulle ta in hästarna stod de
darrande i det som
var resterna av en hage. Två
stora träd låg omkullvräkta över tråd och
jag förundras än att ingen fick dom över sig.

Hela natten våndades vi och eldade
och eldade i vedspis och öppenspis.
Dagen efter var det så stilla. Två dagar
senare kom strömmen tillbaks.

Gudrun tog oss i Gbg med storm (kul...)
och jag satt på min balkong och blåste bort
med hjärtat i ett hus i skogen i mörkaste småland.

Några dagar efteråt efter fullständig tystnad
kom ett sms med orden "Jag vill ha dej här".
Det tog nästan ett år av tid i skogen för att
få ordning på de fallna pinnarna.
Släktingar i ännu mörkare småland var utan ström
i sex (!) veckor och fick stor del av sin skog förstörd.

Och nu är det oroväckande tyst.
Skogen andas in och förbereder sig på
det värsta.

Sist jag tittade på landslagshandboll
var jag uppenbarligen ung.
Nu är spelarna yngre än jag.
Jag är uppenbarligen gammal.
Stefan Lövgren. Kom tillbaks!
Men min handbollsuppväxt
sitter i kroppen, jag älskar det.

Jag hoppas verkligen vi får
möta Danmark.
Ds.

Öland visade sig från sin vackra
sida idag, fast från fastlandet.
Luktade hav och log mot solen .
Kvalitetstid i varma hästars sällskap
och träningsvärk i lår.
Arbete med fantastiska
kamrater.

Men jag slösar med tiden som
den vore förevigt.

Svag, karaktärslös och kåt.
Inget är förändrat sen förra veckan alltså.


(Nej fan, jag är inte svag. Inte idag.
Men jag kan ju inte låta er slippa all
hjärta och smärta bara sådär)

men han är vacker
och jag är vaken hela nätterna
och vi pratar och skriver,
skriver långa romaner till varann 
men vi är så lika och
hans rastlöshet är som min
och hur skulle det
ens gå tänka tanken?

Men tagen med storm
var länge sen.

...jag åker framochtillbaka vinterväglag,
sol i ögonen, blåst i sidan, mörka kvällar,
tidiga morgnar och i hällande regn.

Och av alla dessa tillfällen, allt detta kasande fram
ochtillbaks, måste det bli en morgon i ett aldrig
sinande kallt regn som rinner längs mina nakna ben
ner över stövlarna och träffar marken i pölar som
känns djupa som östersjön.

Jävlakukpunka.
Och jag kan, men tanken på att behöva knö
ner mig i knäställning på kall blöt asfalt i min
för tighta klänning, med blöt jacka, 
med förlite koffein i kroppen och ett avslut i huvudet
gör mej klenast i världen och insikten av att
min telefon inte är med gör mej gråtfärdig som ett våp
och när jag känner för lägga mig ner brevid bilen och
bara dö svänger ngn in och stannar och jag kämpar med fattningen
innan jag vänder mig om och ser blå ögon ser mig i skenet
av hjälplös fast inte på det sättet jag känner mig.
Jag har tappat orken, han tror jag är okunnig.

Jag kunde inte brytt mig mindre.

åker gäsptidigt tur&retur Jkpng för att hämta
mer varor, snäll vän möter upp från Gbg.
Slavar och ler och undrar när folk ska
sluta stressa och börja andas? Fy
fan vad trist att måsta. Om julen inte blir
avslappning, vad blir?

Kommer hem sent två finaste granar nånsin
står väntar på mig lutandes mot mitt trappräcke
med en lapp i toppen.  Från Jävultomten.
Ibland förvånar han mig. Han är så korkad
men glimmar till. Tack Snuck.

Två arbetsdagar kvar.

Jag skrapar rutan med Tina Turnercdfodral och fryser
mina nylonklädda ben av mig och jobbar 7till 9 och
är bara kall och trött. Morgonkaffet intas till högen med
kunder att fakturera och det känns långt borta med
långa sommarkvällar med grillen och det röda vinet.

Min vän ringer säger hon blivit påsatt ur sans
av en man i fårakläder. Till The Rose.
Jag kan iallafall skratta fortfarande.
Ibland är romantik fel. Men mannen rätt.

Nu på med leendet och gulla med folk
som är ute i sista sekunden och tror jag
kan trolla.

men inte som förväntat.
Jag gäspar och tröttar mig
kanske det försvinner snart.
Avsaknad vintern ger mig glädje
jag vill inte vinter i år.

Och mer än så är det inte.

syndaflodsregnar där
tårar försvinner osynligt
i ensamhet till marken
och något försvinner
utan att ens ha varit